Sex and the city
När jag var i New York sist tog jag en 'Sex and the city tour' där vi fick se alla möjliga ställen där de filmat! Åker ni dit någon gång så borde ni absolut göra detsamma!
Wonderful!!
London on a sunday afternoon
Idag var det rugby (Mark är där i Frankrike och såg matchen live) så jag for till West Kensington och gick på puben med min kompis Julie och hennes vänner och såg på det. Hade några trevliga timmar innan jag blev less på alla nya zeeländare som knuffades och skrek när deras match kom på TV, så jag kom på en ursäkt och for hem.
Satte mig i Starbucks i Hammersmith en stund och drack min favorit cafe latte och tittade på folk. Handlade mat och lagade en supergod Thai red curry med kyckling...mmmmummms!
Känns lite knepigt att vara ensam, utan Mark. Tänk att man kan vänja sig vid en annan människa så fort, jag saknar honom så enormt mycket! Jag bara tänker på vad han gör och att han skulle ha gillat min thai curry etc, etc. Fast å andra sidan får jag lite tid för mig själv och jag ska träffa min bästa killkompis Leighton imorgon och lite andra kompisar på tisdag och onsdag innan det är dags för min älskade mamma, moster Malin och syster Matilda att komma hit! Yey!!! Only three days to go! Jag får riktigt skärpa mig för att inte gå in på Primark och shoppa nu innan de kommer, för shopping kommer det minsann att bli då!
Nu ska jag ta och slappa och se på dvd i sängen. Lyxigt!
Måste bara lägga in en bild som jag tog igår på Heathrow. Jag blir så stolt när jag står där på Heathrow och ser ut över alla våra flygplan. Mitt jobb var drömmen i mitt liv och nu har jag nått den drömmen! Tänk vad många som gruvar sig att gå på jobbet, när jag själv längtar till mitt, det är nästan som en drog som tar mig på nya äventyr varje gång jag tar på mig uniformen och kliver på flygplanet!
Mer bilder från Ugandas barnhem
Uganda
Under den en-timmas färd till hotellet kämpar jag med att försöka hålla mina ögon öppna, jag är så trött, men jag vill se den värld utanför bussen i detta annorlunda, nya (nytt för mig), fattiga land. Jag kan knappt tro mina ögon. Det är som att vara mitt i en dokumentär från TV när vi svishar förbi små byar där människorna bor i skjul utan dörrar och fönster, små barn som är ute och skördar fast det är så tidigt på morgonen och de är så små. Det är dammigt och smutsigt och människor överallt.
Efter en timme kör bussen upp på hotellets uppfart. Det är nästan så att jag mår illa. Där ska vi bo, i det enda fem-stjärniga hotellet (Sheraton) i staden Kampala. Vi blir mötta och behandlade som kungar av hotelpersonalen och vi ligger en stund senare vid den underbara poolen i solen. Undrar ni varför jag mår illa? Jo, för att där ligger jag som en primadonna och njuter av solen och min cesar sallad medan de stackars människorna knappt har tak över huvudet och mat för dagen, alldeles utanför. Vad orättvist livet kan vara.
Vi går ut på kvällen och äter i en lyxig restaurang, vi dricker svindyrt vin och bara njuter.
Efter att ha njutit av mat, alldeles för många drinkar och en tio timmars sömn kravlar jag mig ur sängen med en dunkande huvudvärk och masar mig ner till receptionen. Där väntar en minibuss och vi är ett gäng som far till ett barnhem. Vi har med oss kläder, blöjor och saker till dem. När vi kommer dit blir vi bemötta med respekt av föreståndarinnan som också är en präst. Hon berättar om hemmet och att de lever på donationer och människor som oss. Hon berättar om hur det hittas barn lite överallt och har de tur, blir de överlämnade av polisen till det här hemmet. Igår hade det kommit en okänd man och lämnat in en liten pojke som han hittat på gatan. Barnen i det här hemmet är mellan 0-5 år.
Efter hon pratat en stund får vi gå runt i barnhemmet och titta oss omkring och får leka med barnen. Jag har aldrig sett så uppfostrade små barn, de äter själva fast de inte ens kan gå, de sitter på rader och tränar sig att kissa i pottan, de ligger tysta i sin lilla säng när de ska sova och de lyder varje ord personalen säger till dem.
Jag går in och tittar på de minsta spädbarnen. En liten pojke är bara en vecka gammal och var upphittad när han bara var en dag gammal. Jag står där och ser på barnen och känner tårarna välla upp. 'Cilla, du får inte gråta' tänker jag. Vi leker med barnen och jag håller dem i min famn. Trots allt har de det ganska bra här, och de är några av de få lyckligt lottade barn i det här landet, för att de har kommit till detta hem, de har tak över huvudet och de får mat och när de blir lite äldre har det t.o.m ett klassrum där de får lära sig att läsa och rita.
När vi far därifrån sitter jag och funderar....hur kan männsikor bara överge sina barn? Jag tänker på de små liven som inte har en mamma och pappa som bryr sig om dem, och de kommer aldrig att se sin familj. De kommer aldrig att få veta varför deras mamma inte ville ha dem. Jag tänker också på dessa mammor som överger sina barn. En liten pojke var upphittad i en sopkorg. Vad tänker hon som dumpade honom där? Undrar hon någonsin vart hennes lilla barn tog vägen, om han lever? Dessa kvinnor måste vara så desperata att de inte har något annat val.
Här är Olivia, en liten tjej på sju månader som jag blev extra fäst vid. Hon var så tyst och lugn, hon bara satt med mig och tittade förundrat medan hon rörde vid mitt hår. Jag undrar vad hennes öde kommer att bli?
Tänker lägga in fler bilder från barnhemmet men det får bli när jag kommer hem eftersom internet i Afrika inte är det bästa....
Imorgon bär det av tillbaka till England. Åtta timmars färd och jag är tillbaka i min 'verklighet' men med en erfarenhet rikare.
Funderar....
Från Cambridge till Uganda
Fast att jag varit sjukskriven i nästan en månad betyder det inte att jag slutat resa.... Jag har varit i Sverige, runt hela Frankrike, Wales...och igår var vi ett gäng som for till Cambridge. Vilken härlig dag vi hade i solen!
Här är jag och min underbara vän Belinda (som tyvärr far tillbaka till Australien på Lördag....)
Idag bär det av till Uganda. Jag måste strax dra mig ur sängen och börja städa mitt otroligt stökiga rum och sedan packa. Om jag ändå kunde få betalt för att packa min resväska!!!! Puh.... Hur många timmar går åt av mitt liv till att fundera vad jag ska ta med mig på varje resa?? Alldeles för många. Jag lär mig aldrig heller (fast liiiite bättre har jag nog blivit ;)
Jag kollade in hotellet där jag ska bo i Uganda och det såg underbart ut, så nu ska jag ligga vid poolen och se om jag kan tävla med Marks solbränna. Den lyckosten ligger just nu vid stranden i Frankrike- utan mig. Jag saknar honom så mycket. Tänk att man kan vänja sig så snabbt vid en annan människa, jag känner mig halv utan honom!
Här är min pool i hotellet i Uganda...ser helt ok ut, eller hur!?
Jag har nyss suttit på Facebook och lagt in lite nya bilder så jag bara måste lägga in min favoritbild på min systerson och gudson Sebbe! Jag älskar honom, är han inte underbar!!!!!!!¨
Min syster
Varje dag går jag in och läser min egens systers blogg. Vi bor inte ens i samma stad, inte ens i samma land, men det finns nog inget som någonsin kan komma emellan vårat starka band, trots avståndet. Jag är så lycklig att hon finns.
När jag först flyttade till och från England för tio år sedan brukade hon gömma små brev i min väska, som jag hittade och läste på flyget. Jag minns vad som stod där i, och hur tårarna bara vällde fram när jag läste hennes kärleksfulla ord. Jag minns den saknaden jag brukade känna för henne, så stark att jag ibland började gråta när jag tänkte på henne. Jag har alltid ångrat att jag inte fanns där under hennes tonårstid, men samtidigt har vi haft så många speciella stunder och riktigt tagit vara på varandra när hon kommit till mig i England och när jag varit hemma.
Hon skrev om några av våra minnen i London i hennes blogg häromdagen och det fick mig att skratta så. Allt galet vi gjort tillsammans, och fortfarande gör! När vi är tillsammans händer det alltid något galet!
Jag minns....
När farmor och farfar stannade vid lekparken på Hemmanet och jag rusade emot dem och de ropade 'Anna-Cecilia, du har fått en lillasyster!'
När jag bar det lilla knytet runt huset och visade henne hennes nya hem fast att hon bara var några dagar gammal.
När hon duschade och jag alltid brukade stå på skåpet brevid duschkabinen och titta ner på henne och hon älskade det. Sedan brukade jag stänga av duschen och låtsas att det var något fel på den och när hon tittade förundrat vad det kunde vara för fel satte jag på duschen på fulla drag och hon skrattade så hon nästan kiknade när vattnet sprutade i hennes ansikte!
Alla gånger jag satt där på planet och storgrät över att jag lämnat henne.
Allt smink jag kletade på henne när vi skulle till Redback. Inte många 15-åringar som varit på Redback mer än Matilda tror jag! :)
När vi lovade varandra att mötas på Brighton pier.... Matilda, you know what I mean, och du har rätt- vi ska hålla det!
När vi paddlade en liten eka runt i Windsor. (Efter vi ringt mamma och bett om mer pengar eftersom vi gjort slut på alla vi hade!)
När mamma ringde och sa att Matilda inte kommit med planet hem från London (vilket var en lögn) och mitt hjärtade hoppade rakt upp i luften av skräck! Åh, det var mitt fel att hon fick springa till gaten!
När vi bråkade på Drottning gatan och hon sprang ifrån mig och pappa och vi hittade henne sittandes på en trappa och tjura vid slottet.
När vi tvingade pappa att ha på sig de där spiral-diademen med glitter hjärtan på husvagns semestern.
När vi brukade sitta vid matbordet (hm...det gör vi visst fortfarande) och gapa med munnen full av mat när mamma och pappa inte såg något, sedan skrattade vi som galningar och de bara tittade på oss som att vi var knäppa och skakade på huvudet.
När hon hade något att berätta den där söndagen efter gatufesten och jag visste redan innan hon sa det att hon var gravid! Och jag var den första av alla som fick veta!
När hon höggravid kom till London och nästan svimmade i Primark i kön till provrummet!
Känslan av att komma in i hennes och Tobbes lägenhet och se det där underbart vackra lilla knytet som var hennes son, ligga där i sin lilla vagga.
Det är så många minnen som väller upp inom mig, jag skulle kunna skriva hela natten.
Matilda, du är alltid i mina tankar fast jag är i andra länder. Tack för att du finns.
Me- the Rugby fan ;)
Efter att ha varit hemma från Frankrike endast i en natt packade jag väskan och for med mina vänner till Cardiff i Wales. Där väntades en helg full av Rugby (Australien vann, yey!), fest, camping vid havet i tält och många skratt och roliga stunder med ett härligt gäng. Solen sken och det var fortfarande sommarvärme i luften. Underbart!
Idag flög Mark tillbaka till Frankrike där våran van som vi döpt till 'Le Sav' väntar.....utan mig. Han blir borta i två veckor medan jag måste gå tillbaka till jobbet efter nästan en månad av att vara sjukskriven. Jag fick reda på att jag inte behöver jobba förrän på Onsdag, då ska jag fara till Uganda i Afrika. Så imorgon har jag tid att följa med mina vänner Belinda, Adam och Benny till Cambrige för över dagen. Så semestern är inte riktigt slut än..... ;)
Här är jag och Adam i Wales i den packade rugby stadium!
Kärlek
Kom precis tillbaka från att ha varit och kampat runt Frankrike med Mark.
Jag är kär - både i Mark och i de underbart vackra Frankrike. I landskapen, sjöarna, bergen, skogarna och de små semester-orterna som låg längst det kristallklara havet. I värmen, solen och maten.
Kärlek är bland annat friheten att bara kunna stanna vid en liten sjö eller vid stranden och laga mat på en liten gasspis och sedan sitta på sin solstol i solnedgången med en kall öl. Och inte en annan själ än oss två så långt ögat kan se.
Kärlek är att stanna och äta varmkorv uppvärmd i en termos med vyer över havet och röda klippor och sitta där tillsammans.
Kärlek kan också vara att gå och se på rugby och heja på hans lag fast man egentligen inte alls hade brytt sig om det annars! ;)
Kärlek kan också vara att promenera i soluppgången tillsammans, på stranden, innan någon annan soldyrkare hunnit dit!
....eller att vandra hand i hand längst Nice's upplysta strandväg den där sista kvällen på semestern.
Livet är så härligt ibland att jag inte kunde låta bli att dansa runt en påle vid stranden i Cannes!
Livet- som att klättra upp för ett berg
Berget
Här i livet är det som om man ständigt klättrar upp för ett berg. Man kämpar och kämpar. ena dagen kanske det går trögt och nästa dag mycket lättare. Det kan regna och blåsa och man känner för att bara ge upp, men nästa dag får man hopp igen, inom sig, när solen går upp, molnen försvinner och det är varmt.
Sedan når man toppen står man där och lycklig och stolt ser ut på den vackra utsikten. Det känns som om man är på toppen av livet, inte bara berget! Man har lyckats med det man kämpat för, besegrat det man trodde var omöjligt och man har nått sitt mål.
Men medan man står där en stund börjar det regna så smått, och toppen av berget och stenmassan under blir våt, och man försöker ta ett steg, men man halkar! Man glider ner för berget igen, på mossan, ibland halkar man bara ner en bit, sedan kravlar man sig till toppen snabbt igen, men ibland halkar man ända ner till botten av det berget man precis besegrat. Och måste börja om.......igen och igen och igen händer det, som en cirkel. Men hur många gånger ska man orka klättra upp?
Jag tror att vi fortsätter klättra upp för berget, för att vi ger aldrig upp i livet och strävar efter den där lyckokänslan. Och det är värt det när man står där på toppen och ser allt det vackra framför en. Det sista som lämnar människan är hoppet.
Så är livet.
Igår var allt på toppen, jag stod där i solen och njöt. Idag halkade jag ner en bit och måste börja klättra upp igen. Men hur många gånger i livet ska man orka kämpa sig upp? När allt är som bäst så måste det alltid hända något så man inte blir för bortskämd med att må bra där uppe på toppen.
Mark's nya van är redan trasig, han hämtade den igår, och vi skulle fara till Frankrike imorgon och campa i bilen! Nu vet vi inte hur det blir? Och jag har fått ett ilsket, vidrigt email där jag blir lurad av Chrissie på pengar igen. Varför? Jag har inte ens gjort något fel?? Vi har väntat fyra månader på att få tillbaka vår depossit från vårt f.d hus, och nu är det nästan inget kvar, för den där hemska ragatan. Jag trodde hon var en vän. Hennes kille har även lurat Mark, men det är en annan historia. Jag orkar inte med såna där människor mer. Vad gör jag för fel? Är jag för snäll och naiv?
Jag trodde man skulle behandla folk som man vill bli behandlad själv? Har jag fel?
Funny!!
Addicted
Tillbaka i London och det finns bara en sak jag längtat efter (förutom Mark och värmen då) och det är....
Det finns ingen Caffe Latte som är godare, lenare, sötare och mjölkigare och det finns ingen Frappucino som är mer beroendeframkallande! I USA finns det en Starbucks runt varje gathörn, i England börjar det bli likadant, tack och lov! Hur klarar sig svenskarna utan Starbucks?
Måste vänta ända tills imorgon tills jag får tag i en..... mmmm... men det kommer att vara värt det!
Kräftskiva och familjestunder
Jag har massor med nya bilder att lägga in men tyvärr är det nåt fel på min dator så ingenting verkar fungera! Jobbigt och frustrerande.