Idag är det dags att packa väskan och ta på sig uniformen och fara hem till London igen, ska flyga hela natten. Det är disigt och regnar här i Los Angeles idag, det är så skönt för nu kan jag ligga i sängen utan att känna mig alltför lat innan jag börjar jobba.

Jag längtar hem till Mark nu. Vi har ledigt hela helgen tillsammans och tänkte nog fara till Windsor, det är ju så mysigt där vid slottet och Themsen. Kanske vi kan hälsa på drottningen och Prince Charles. ;) Sedan ska vi träffa våra 'bästa' vänner Luke, Ness, Julie och Ben på Söndag. Håller tummarna på fint väder och en bra helg!

Ha en bra helg allihopa!

Igår landade jag i Los Angeles International Airport. Blev skjutsad med bussen till vårt hotell som ligger vid Redondo Beach. Vi gick sedan efter en lång dag på flyget och satte oss i solnedgången på en uteservering och tog oss några drinkar.

Medan vi satt där sa en av tjejerna till mig att vi tar verkligen saker för givet här i livet. Medan vissa människor kämpar sig genom att överleva, för ha råd med räkningar och mat så shoppar vi vad vi än vill ha utan att bry oss. Vi går ut och dricker dyra cocktails och äter god mat. Medan andra drömmer om den där semesterresan en vecka om året så reser vi ständigt jorden runt och bor på lyxhotell. Hon sa att vad har vi att klaga på och att vi borde ta vara på det här livet! Hon sa också att när man vaknar på morgonen borde man vakna med ett leende och ta vara på dagen. Hur rätt har inte hon? :)

Så imorse vaknade jag med en förkylning. Men när jag tittade ut sken solen från en klarblå himmel och jag bara måste gå ut, tänkte jag. Kan inte sitta inne på hotellrummet hela dagen. Så jag gick ut i den varma solen och ner på stranden. Åh vad det var underbart! Där var det folk som cycklade, joggade, gick, åkte rollerblades, skateboard, folk som låg och solade sig, surfade och spelade beach-volleyball. Jag gick till en liten pir där jag satte mig och såg ut över havet och stranden. Sedan gick jag och köpte en frappuchino och bara njöt av solen. När jag gick tillbaka gick jag förbi alla strandhus där folk bara satt ute och solade sig, grillade och slappade på sina verandor.

Nu sitter jag ute på min balkong i eftermiddagssolen med ett glas vin och ser ut över båtarna, havet och gatan utanför. Jag skulle egenligen gå ut ikväll men jag ska bara ta det lugnt, köpa kinamat, titta på film och sitta här tills solen går ner över havet. Det är ljummet i luften och palmerna vajar i den svaga vinden. Livet är helt enkelt underbart!

Los Angeles påminner mig om det typ av liv jag vill ha en dag: att bo vid stranden i värmen och solen där varje dag är som en semester.

-Bantar du just nu Lars-Evert?? Ropar jag från mitt rum.

-Näe, vaddårå? Har du varit på ICA och köpt godis nu igen? Säger Lars-Evert och skrattar.

-Jaaaaaa, jag var tvungen när jag såg det! Ropar jag medan jag skuttar in i köket med påsen i handen och ivrigt häller upp den i den största skålen mamma äger.

Lite senare sitter vi alla tre här hemma och proppar i oss allt! (Jag äter mest som vanligt)

-Och jag som inte skulle ha nåt! Suckar mamma.

-Åhhhh, vad fet jag är! Pustar jag medan jag proppar i mig lite mer.

Så ser en vanlig kväll ut här på Hemmanet, varje gång jag är hemma.

 Sverige vore inte Sverige om inte Karamell-kungen och ICA Nivrenahallen fanns.

Åh, det är så kallt här i Chicago! Hur kommer det sig att efter att ha växt upp med -30 grader kyla och snöiga vintrar så klarar jag knappt av att vara ute mer än två sekunder i nollgradig kyla utan att frysa ihjäl??!!!!

Här i Chicago är det snö, solsken och så otroligt kallt. Imorgon ska det bli mer snö och kanske -10 grader eller mer. Ska jag stanna inne i sängen kanske och bara beundra den frysta Lake Michigan från mitt rum på 37:e våningen eller ska jag våga mig ut?

Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster på den underbara utsikten. Det är kväll och alla skyskrapare är upplysta, sjön frusen och snön glittrar där långt nere på gatan. Jag tänker på hur Chicago har blivit lite som mitt 'andra hem'. Jag är här nästan varje månad av ren slump och jag känner mig alltid så hemma när vår buss kör mot city och jag ser de igenkännane vyerna genom fönsterrrutan.

Jag minns när jag kom hit första gången med Rodney, runt år 1999 nångång. Hur det var December, svinkallt och allt var fruset. Jag minns hur vi stod där ute på Navy Pier och tog kort av isen och skyskraporna i bakrunden. Nästa gång jag kom hit var jag med Daniel och vinden susade genom staden, men det var April, vår och varmt. Vi åt frukost i en typiskt amerikansk diner och vi njöt av att promenera runt i timtals och ta in allt som har med Chicago att göra.

Jag minns när jag var här den trjedje gången (med jobbet denna gång) och lärde känna en av mina nu bästa vänner Amy. Vi shoppade, låg på stranden och solade i sommar-värmen och vi var på Salsa-klubbar och blev utslängda från en jazz-klubb! (Long story ;)

Efter det har jag varit här många, många gånger. Jag har alltid min lilla rutin. Jag går på den irländska baren och äter chicken wings med blue cheese sås och dricker Michelob Ultra med mina arbetskamrater. Nästa dag vill jag vara ensam och njuta av att vara här. Jag går och äter frukost på 'Corner Bakery' och jag vandrar längst Michigan Avenue. Jag går alltid in på precis samma affärer, alla mina favoriter affärer. Jag blir aldrig besviken.

Det känns nästan som jag bor här på deltid. Som om jag hör hemma. Det här är min lilla oas i allt resande, hit kan jag komma och vara hemma fast jag är så långt borta.

Efter en underbar resa till Mexico (kändes som jag varit på semester!) bar det av hem till London igen....

En något trött och jetlaged Cilla klev upp i går, söndag morgon, och fick färdiglagad frukost av Mark. Sedan bar det av till centrala London i solskenet. En klarblå himmel och vårkänsla i luften, det var en underbar vårdag i London!

Men ingen dag kan väl vara helt perfekt....eller?

Dagen började med att vi inte kunde bestämma oss för om vi skulle ta bussen eller gå in till Hammersmith. Det blev till att vänta i 45 minuter på bussen eftersom jag vägrade gå (ni ser, Cilla får alltid som hon vill!) Men.... det kom flera bussar som inte ens stannade och släppte in oss för de var proppfulla! Vi var så arga att vi började skälla på varandra och jag var så arg, det bara kokade av ilska och jag önskade att alla busschaufförer i London skulle få något hemskt straff för att de är såna ignoranta idioter!

Hur som helst, efter vi gått hem och jag fått mig en kisspaus lugnade vi ner oss och tog nya tag. Bussen kom och vi klev av i Kensington High Street, gick och tittade lite i affärerna längst vägen, sedan tog vi en drink på en gammal mysig pub med utsikt mot gatan. Det blev sedan Starbucks kaffe Latte och muffins som picnic i Kensington Gardens med palatset som utsikt. Väldigt romantiskt....tills en fotboll kom flygandes, men som tur var för killen som sparkat den, lyckades den precis missa mitt huvud! (Annars hade han nog inte haft något huvud kvar själv!!)

Efter det ville jag njuta av att sitta vid en liten konstgjort sjö där i parken och titta på svanarna, men Mark var vid det här laget så kissnödig att han hade panik. Jag vägrade att leta någon toa just då så där blev det ganska sura miner tills han fick som han ville! (När jag vill gå på toa är det viktigt ser ni, men en kille ska väl kunna hålla sig?! Eller??) Han fick sin toa-paus tillslut men dock bara för att jag hittade en toa som låg där i galleriet där de filmat Bridget Jones 2, så något kul fick jag ut av kisspausen i alla fall! Efter allt drama, fortsatte promenaden genom parken, förbi Royal Albert Hall och genom Knightsbridge tills vi hamnade i Harrods. Vid det här laget var jag på riktigt bra humör och hoppades på att få en av de där gratis 'Crispy Creme' munkarna där inne!

.....ett par minuter senare var vi ute på gatan igen och den annars så (ganska) idylliska dagen var plötsligt avbruten av Mark's frustrerade, arga min! Han hatar affärer och han hatar 'crowds' (folksamlingar) så han var plötsligt riktigt sur efter trängseln där inne på Harrods och bara måste ut därifrån, att vi nästan välte omkull hyllor och knuffade omkull människor på vägen ut spelade tydligen ingen roll! Men det var faktiskt han som ville dit och se hur det såg ut så jag blev riktigt sur på honom, jag hade ju faktiskt gått dit bara för hans skull så han kunde väl vara lite tacksam?!

Efter några muttrandes ord och arga blickar blev vi sams igen och forstatte vår söndagspromenad.

Vi avslutade dagen med att vandra i solnedgången i Hyde Park och kollade in alla rollerbladers, fotbollsspelare, cyklister och breakdansare (!!) som roade sig i söndagssolen. Sedan satte vi oss och pustade ut i en underbar liten pub i Mayfair, i en av mina favoritställen i London, i ett litet square, gömt bland stadens allt buller ligger den här idyllen, fylld med små cafeer, restauranger och pubar.