Zambia och Victoria Falls
Så efter att ha legat vid poolen i Dubai for jag hem och spenderade en helg, härlig påsk-helg hemma med Mark och våra housemates Lauren och Matt.
På Måndag for jag med jobbet till Lusaka i Zambia och Mark följde med på resan!! Vi for Måndagkväll och Mark fick åka i business class på dit och hem och mina arbetskamrater tog hand om honom riktigt ordentligt med champagne, whiskeys och god mat. Jag tror att han riktigt njöt! :)
När vi kom dit sov vi ett par timmar innan vi tog en bussresa som jag aldrig kommer att glömma! Vi hamnade på Zambias värsta buss som istället för fyra timmar tog oss NIO timmar! (I Afrika finns det inga tidtabeller och allt går i slowmotion.) Vi såg dock halva Zambia, vi såg hur de bor i små byar, hur de lever där ute mitt i ingenstans, utan el, vatten och mat. Vi stannade i små byar och vi var de enda västerländska männsiskor där så alla tittade förundrat på mina blonda flätor. Tills slut efter en lång dag och helt utmattade, svettiga och dammiga checkade vi in i våran lodge, som låg alldeles vid floden i Livingstone, och där i bakgrunden kunde man höra Victoria Falls dundra i bakgrunden och man såg en oändlig stor mist av vatten spreja upp i skyn! Vilken syn!! Äntligen var vi här, en till av mina drömmar uppnådd här i livet!!!!
Efter en snabb dusch hann vi precis till sista beställningen i restaurangen som låg vid poolen och floden. Vi satt där ute i kvällsvärmen, med ljus på bordet och drack champagne och iskall öl. Precis vad vi behövde efter alla de timmarna på bussen!
Dagen efter klev vi upp klockan sex på morgonen och såg solen gå upp över floden och fallen. Sedan spenderade vi tre timmar med att gå runt fallen, ta kort och ta in den underbara naturen. Jag har aldrig sett något liknanade i hela mitt liv! Det var så otroligt vackert och fallen var så fulla av vatten eftersom det var slutet av regnperioden i Zambia och det hade varit översvämningar överallt. Man kunde inte ens se botten på fallen och fast himlen var klarblå var det som om vi stod i regn från allt vatten som sprejade över oss! Vi krossade även över bron över till Zimbabwe.
Efter vi varit vid fallen åt vi lunch och njöt i solen i våran lodge. Sedan var det dags för en till busstur tillbaka till Lusaka. Jag ville verkligen inte åka därifrån så snart, det kändes som om jag var mitt i ett paradis. Vi hamnade i en lite bättre buss denna gång, tack och lov, och åtta timmar senare på kvällen var vi tillbaka i Lusaka och gick och åt det som Afrika är känt för- deras underbart goda, stora stekar!! Mums!!!! Vi åt så mycket att jag knappt kunde ta mig ut därifrån!
Tyvärr var vi tvugna att flyga hem igen morgonen efter. Men med underbara minnen och många erfarenheter rikare.
Här kommer några foton...
Soluppgången över floden och Victoria Falls som dundrar med misten i bakgrunden
Victoria Falls
Bron mellan Zambia och Zimbabwe
På toppen av fallen med regnbågen i bakgrunden
Fallen sedd från bron över till Zimbabwe
Vid en liten by mitt ute i Zambia
Ett jättestort shopping-center!! ;)
Några till bilder från vår resa....
Dubai
Efter ett nattflyg fullpackat med passagerare anlände jag i morse i Dubai. Jag har aldrig varit här tidigare och alltid velat åka hit, men jag måste säga att det finns vackrare ställen på jorden..... Trots det kan man verkligen inte låta bli att njuta när den 28:a gradiga värmen slår emot en fast klockan bara är 8 på morgonen!
På vägen hit försökte jag ta in utsikten från bussfönstret, men det var mest bara en kollosal blandning av skyskrapor och höghus överallt, inget semesterparadis direkt!
Efter bara två timmar sömn (alldeles för lite!) slet jag mig ur sängen och tog mig ner till poolen. Åhhhhhhh vad härligt! Jag har bara njutit hela dagen av att simma i den underbara ljumma poolen där uppe på taket av vårt underbart lyxiga, nybyggda Sheraton Hotel. Jag har legat och läst skvaller-blaskor, ätit lunch och legat och degat i solen och skvallrat lite med mina jobbarkompisar.
Mina ögon svider av trötthet just nu men jag ska inte ge upp! Är man bara här i 24 timmar måste man göra det bästa av det och efter ett par starka koppar kaffe ska jag nu ut och äta middag och dricka lite vin i solnedgången med mina jobbarkompisar, innan jag får gå och lägga mig.
Det kostar att ligga på topp när det gäller trötthet, men det är ju trots allt en 'betald minisemester' på samma gång! :) Jag skattar mig verkligen lycklig som har detta fantastiska jobb!
Från London till solen i Dubai
Jag får vara ledig lördag och söndag över påskhelgen och sedan ska Mark följa med mig till Zambia nästa vecka och vi ska fara till Victoria Falls! Jag längtar!
Glad påsk allihopa!
Vaken hela natten
Jag ligger och tänker på bantning. Jag har börjat med 'Dr Atkins' diet igen och har hållt på i två veckor och två dagar. Jag har varit väldigt strikt men inte alls gått ner lika mycket som man brukar göra i början, jag vet inte vad det är för fel på mig? Är det så att när man börjar bli gammal så funkar inte förbränningen alls????? Och tittar man ens på en liten chokladbit så sväller magen upp och man går upp tre kilo på en gång! När jag var ung brukade jag gå ner massor på bara några dagar.
Jag måste säga att vad alla nu än säger om den här dieten (Mattis är nog den enda som vet vad jag pratar om) så är det ett bra sätt att banta. Man går aldrig hungrig och det finns oändliga maträtter man kan äta och känna sig mätt på. Jag får aldrig blodsocker-svackor då jag nästan svimmar som jag annars får, jag får inte migrän-anfall på samma sätt och jag klarar mig mycket längre utan att bli hungrig.
Jag och Mark turas om att laga mat när jag är hemma och vi lagar supergod mat och jag kan äta allt som vi lagar! Toppen! Man räknar inga kalorier eller någonting. Folk som säger att man blir trött av att inte äta kolhydrater vet faktiskt inte alls vad de pratar om, för det blir man inte. Mitt blodsocker är mer stabilt och jag mår mycket bättre av det.
Så vill ni ha tips så vet jag allt. Vänta bara ett par månader så kanske, kanske jag är tillbaka till 'lilla Cilla' igen och inte mera rund som en boll! :) Man kan ju alltid hoppas i alla fall!
Bevis
Men så ligger jag här i sängen, Mark har somnat utan sin godnattkram (jag var för irriterad), och jag läser Matildas inlägg om dagen då farfar drunknade och alla mina små problem försvinner plötsligt ut i intet och jag tänker tillbaka till dagen som var som igår....
Jag var 18 år och var på väg till jobbet på morgonen i hälsokostaffären och min kille Henrik gav mig skjuts. Plötsligt vid viadukten efter Max flög en ambulans förbi med sirenerna på och jag och Henrik började skoja om att det kanske var någon som hade satt en hamburgare i halsen. Inte hade jag kunnat ens drömma om just då att de skulle hämta min farfar.
Den dagen var en av de bästa på jobbet, jag minns hur glad och sprallig jag var och skojade och skrattade med mina arbetskamrater. Efteråt har jag tänkt att det nog berodde på att det var för att det var en av de sista stunderna på väldigt länge som jag skulle få känna mig glad och lycklig.
Lite senare på eftermiddagen stod plötsligt pappa vid vårat fikarum när jag var på rast. Han såg alldeles förstörd ut. Jag minns att han sa att det hänt något hemskt, mitt hjärta hoppade till av skräck och jag tänkte 'Åh nej, inte mamma eller Matilda!!' men han sa att det var farfar som drunknat. Mitt hjärta höll på att brista och jag minns som i en dimma hur jag lämnade jobbet med pappa och farmor satte ute i bilen. På kvällen såg vi på nyheterna vad som hänt och när de bar upp båren från det frusna havet såg man farfars huvud sticka upp under filten. Farmor ropade i förtvivlan 'Åh det är Nisse'. Min sorg och chocken var enorm men känslorna jag kände för farmor, hur hon måste känna det var nästan ännu värre.
Jag minns hur jag grät och grät i min säng på nätterna. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Det var som att mitt minne inte klarade av att minnas resten, för det var för svårt. Det är konstigt, precis som Matilda sa är det knepigt att man inte minns vad som hände före den tiden och kanske inte efter, men den dagen kommer altlid att vara fastsvetsad i minnet.
Min farfar finns dock med mig genom livet, det har jag bevis på. Jag har ibland haft starka drömmar om honom, att han lever, kommer tillbaka till oss och att jag pratar med honom. Jag har även andra bevis men jag vill inte skriva det här för det känns för personligt. Jag minns hur jag i flera år efter förväntade mig att han skulle svara när jag ringde hem till farmor, för det hade han ju alltid gjort. Svarat med den där glada, kvittrande rösten. Jag har aldig mött en människa som var gladare än min farfar. Han var underbar, jag har tusentals minnen av hur han älskade mig och hur roligt vi brukade ha ihop! Alla som mötte farfar tyckte om honom. Han pratade med alla, visslade alltid och spelade musik på sina skedar hemma på vardagsrumsbordet. Jag brukade alltid reta honom för att han somnade på soffan varje gång han skulle ligga och läsa tidningen och jag brukade räkna sekunderna hur länge det skulle ta innan han snarkade! Jag brukade också kalla honom 'soptunnan' eftersom han åt allt på mitt fat som jag inte ville ha! Han brukade alltid sitta med mig och rita roliga gubbar med långa näsor, alltid få mig att skratta och när jag blev äldre fick jag övningsköra med honom i hans lilla röda golf (eftersom pappa vägrade) och han brukade ringa mig före helgen och kvittra 'Anna-Cilla (det var vad han brukade kalla mig), ska du gå ut i helgen? Ifall du ska det, kom hit och hämta pengar först!' Vilken männsika, jag skulle kunna skriva hela natten om min helt underbara farfar.
Hur som helst, fast det gått 16 år så blir inte saknaden mindre. Sorg blir såklart alltid lättare att leva med genom åren, men inte saknaden.
Godnatt allihopa, hoppas ni inte blev alltför deppade nu.... men jag ville också bara dela med mig av mina minnen av min älskade farfar.
Luanda, Angola
Det flyger myggor runt omkring just nu och fast hotellet nog ar ett av de finaste i Luanda vill jag bara hem just nu! Det ar farligt att ga ut ensam och myggorna kan ge malaria, sa jag kanner mig sakrast inne i rummet med filmkanalen pa TV.... Det ar varmt och kvavt och utsikten ar hemsk fran mitt rumsfonster... Bortskamd- ja kanske!
Luanda ar en osaker och stor stad och byggnaderna runt omkring ar nya lyxhus blandade med slum. Verkligen inte alls det jag hade forvantat mig!
Jag har bara lamnat mitt hotellrum i 10 minuter sedan jag kom hit och jag har redan blivit biten av en ilsken mygga! Aj!
Hoppas ni har en bra helg.
Lediga dagar och en vän i nöd
Hur som helst, hur arg hon än var på mig och inte trodde att jag fattade någonting, så fanns jag där för henne nu när det hände igen. Han har lämnat henne. Och inte bara det, hon är dessutom gravid och han vill inte veta av det. Hon kom hit i Söndags när jag kom hem från Sao Paolo och har bott hos oss i några dagar och det känns som jag fått tillbaka min vän igen. Medan hon var med honom försökte han vända henne mot alla andra (av svartsjuka), gå igenom hennes mobil och styra och ställa. Men hon var förblindad av kärlek. Hon är såklart helt förstörd och förvirrad men tackade mig igår när hon for hem för att jag finns här för henne och för att jag hjälp henne igenom de här första svåra dagarna genom att ha pratat i timtals, och emellanåt haft lite roligt med shopping och skratt för att att tänka på annat. Vi har suttit uppe halva nätterna och pratat tills vi var hesa. Jag har lyssnat och tröstat tills jag fick huvudvärk. Men det är värt det, man måste ställa upp för sina vänner och hon är trots allt som en syster till mig. Fast vi blir arga på varandra ibland är det som att när vi ses är allt som vanligt igen. Jag kan vara helt mig själv med henne, berätta precis allt (såna saker som ingen annan någonsin skulle få veta) och hon är precis likadan med mig. Vi har båda varit med om så mycket och är i samma ålder. Det känns faktiskt som jag kännt henne hela livet.
Visst är det konstigt att man ibland träffar på människor som man bara kan prata om allt med? Vissa människor har man ingenting gemensamt med och det blir pinsamma tystnader och man känner sig obekväm, medan andra kan man sitta i ett rum med i flera dagar och forfarande ha saker gemensamt att prata om, eller bara sitta tysta och känna sig som hemma? Jag träffar så mycket olika människor i mitt jobb och ibland har jag helt enkelt ingenting att säga till dem och ibland känns det som jag kännt dem hela mitt liv, efter bara någon timme. Undra varför? Min nya housemate Lauren är precis likadan, jag har kännt henne i lite mer än en vecka och det känns som vi kännt varandra i flera år!
Jag känner mig ganska trött idag, har knappt sovit på flera dagar och inte vilat sedan jag var i Brazilien och inte haft en minut ensam med Mark, men så kan det vara.
Ikväll blir det dock en riktig tjej-kväll! (Det var så länge sedan, så det är på tiden!) Jag, Lauren, Julie, Jana och kanske ett par tjejer till ska träffas hos oss för att dricka lite vin och sedan ska vi till Walkabout och sjunga kareoke!! Hoppas hela Sheperds Bush håller för öronen när vi sätter igång! :) Rapporterar imorgon om ifall vi blev utslängda eller inte....
From Brazil to London
Kanns som jag varit pa en lang semester med sol och bad, god mat och trevliga jobbarkompisar. Det blev t.o.m lite dans igar, till Braziliansk musik. Synd man inte var ett proffs som vissa andra var pa dansgolvet...
Tank pa mig medan ni sover, och jag sitter dar pa flyget hela natten och dricker kaffe och forsoker halla mig vaken. ;)
In sunny Sao Paolo
Nu e jag i Sao Paolo, Brazilien. Det e varmt och soligt och jag har spenderat dagen vid poolen.
Tyvarr har jag varit sjuk och blev sangliggandes mestadelen av igar, vet inte om det var gift i vodkan jag drack kvallen innan i en konstig liten bar ute pa en sidogata (det smakade hemskt!) eller om det var maten fran restaurangen vi at i (kycklingen var rosa)?! Har ocksa en jobbig forkylning som inte vill forsvinna.... Jag bara lag och skakade i sangen igar och spydde (i papperskorgen, usch!!!!) och trodde min sista stund var kommen.... men jag overlevde. Det e vidrigt att vara sa sjuk nar man ligger ensam i hotellrummet i ett frammande land!
Ska dock inte klaga, eftersom jag idag mar lite battre och njuter av solen. Underbart att bara ligga vid en pool och lasa en bok i hettan!
Hoppas ni har en trevlig helg darhemma!
Helgen som gick för fort
I Fredags mötte jag Mark på en jättemysig pub som ligger här nedanför gatan, och vi satt och surrade där i flera timmar. På vägen hem hittade vi en TV utanför ett hus. Ni ser här i London finns det en regel som är att om man inte vill ha något så ställer man ut det på gatan så att andra som hellre vill ha det kan bara plocka upp det! Så där stod TV'n och bara väntade på oss, den är mycket större än den vi har och helt perfekt för oss! Och helt gratis dessutom!
På Lördagen gick vi och shoppade i vårsolen. Mark köpte nya 'hairclippers' och jag köpte en våg! Men hans clippers var trasiga och min våg är verkligen skum så nu måste det tillbaka till affären... Mark gick upp 10 kilo på 24 timmar och jag gick ner 2 kilo! (Efter att ha druckit öl, cider och ätit friterad kyckling!) Den vågen har verkligen sin egen vilja!!!!
Vi har ett nytt par här i huset också (Matt och Lauren) och de har verkligen gjort att vårt hus känns mer som ett roligt 'houseshare' här i London, precis som det ska vara. De är jättetrevliga och roliga och vi gick ut i Lördags på den australiensiska baren Walkabout med en härlig blanding av ett gäng kompisar och vi hade såååå kul! Drack snakebites och dansade tills de stängde. Sedan sov några av dem över hos oss så söndagen gick åt till att sitta och surra, äta och bara dega på soffan.
Tyvärr är jag förkyld och fick sån migrän i går att jag nästan inte orkar någonting. Bara låg i pyjamasen hela dagen. Men räddningen blev att Matt är kock så han lagade en supergod 'sunday roast' till oss! Yummy.....
Synd att helgen gick så fort bara, men så är det när man har roligt! Nu ska jag gå tillbaka med vågen innan jag går upp 20 kilo igen! ;) ha ha.
