Så har jag vaknat....alldeles för tidigt? Vad är det med mig, jag brukar sova 12 timmar i streck, men nu blev det bara 7. Vad ska jag göra nudå? Klockan är bara 8 på morgonen här i Calgary (men 15.00 i England så kanske därför jag vaknade). Vad gör man vid den här tiden? Äter frukost? Jag bestämde mig för att skriva i bloggen....

Försöker göra en plan på hur dagen ska se ut:

1. Gå ner till Starbucks

2. Gå på gymet/poolen

3. Färga håret

4 Gå ut på en liten prommis och se hur Calgary ser ut (nog för att det inte ser allför intressant ut genom fönstret)

5. Ta en sömntablett och försöka tvinga mig att sova innan jag måste jobba igen ikväll.

Jag låg nyss här i sängen och funderade på mina arbetskamrater. Varje gång jag åker på en resa så jobbar jag med olika människor och alla är såklart helt olika varandra. Det slutar aldrig häpna mig hur man kan vara så olika? Men å andra sidan är det intressant.  Igår jobbade jag med ett gäng, de flesta normala och trevliga men en tjej ville inte lämna mig ifred. Hon surrade bara om sig själv, om hur hon och Gud hade ett speciellt förhållande (hon är indier men sedan fick jag reda på att hon är med i Hare Krishna!!!) och alla historier om hur hon skänkt sitt hår till välgörenhet, om hur hon legat med kända cricket-spelare från Indien och om hur de alla jagade henne, och om hennes konstiga liv i allmänhet. Lite senare hade jag lust att bara sopa till henne, eftersom hon var den lataste människa jag jobbat med och vi andra fick jobba hårt medan hon inte gjorde någonting! Hon sa dessutom att jag var dum som sov så länge och att det är därför jag är tjock (för att jag inte kliver upp och äter frukost klockan 6 på morgonen!!). The cheek of her!! Hon var inte direkt smal själv och stod och mumsade i sig ost och choklad hela tiden.

Jag sa till henne att jag ville sova länge och nu, klockan 7 på morgonen ringer människan till mitt hotellrum och vill att vi ses och äter frukost!!!!! Det är ett 'no no' i flygvärdinne-livet att ringa en kollega klockan 7 på morgonen!! Såklart svarade jag inte men blev riktigt sur. Hur vågar hon störa min skönhetssömn??

Sedan måste jag bara berätta om en annan jobbarkompis som var från tyskland.... (om ni blir trött av att läsa kan ni alltid sluta här, bara så ni vet ;) Hon hade mycket på sitt hjärta och ville inte lämna mig ifred. Jag måste ha sett ut som en psykolog igår eftersom jag var som en magnet för alla dessa konstiga människor.... Hon ville inte jobba, utan bara prata med mig om sitt liv. Och nu ska ni få höra....

Hon har en tvillingsyster. Systern och hon är så nära varandra så att dom bor ihop, har aldrig varit på semester utan varandra, har bara en kompis som numera inte vill prata med dem. Den kompisen har två barn och kallar systrarna för mamma!? Eh.... Hon och hennes tvillingsyster har aldrig haft en kille (de är 33 år) och hon berättade för mig att hon inte kan skaffa kille för då skulle hennes tvillingsyster bli för svartsjuk! Hon sa att hon inte kan prata om killar med sin syster för då skulle hon såra sin syster och hon skulle bli alldeles för svartsjuk, och att de inte kan ha samma vänner för då blir de för svartsjuka på varandra. Hon sa att hon aldrig kunde ens tänka tanken att hennes syster skulle kunna kyssa en kille, att det helt enkelt skulle vara fel. Sedan sa hon att hon var så orolig för sin syster idag eftersom hon inte fått tag i henne på typ en timme på mobilen efter hon landat (systern flyger också för BA)! Hon sa också att hon och hennes syster nu vill ha barn och planerar att skaffa barn genom sperm-donor!!!!! Jag sa att hon träffar nog någon kille istället men då sa hon att hon inte trodde det och att hon ju faktiskt har sin syster! Hon sa också att hon vill åka på semester ensam nästa år, men hon kan nog inte eftersom systern inte skulle låta henne åka utan henne, eftersom de aldrig varit ifrån varandra på det sättet. Hon sa en massa konstiga saker, att hon aldrig ens går ut, varken med jobbet eller privat. Hon sa att hon är för osäker och rädd för det.

Är det här normalt???? Näe det kan det väl inte vara?!! Jag tyckte faktiskt synd om henne. Jag sa att det lät som om de vore ett par och hon skrek 'åh nej, säg inte så, det säger alla t.o.m våran farmor!!' men hon skrattade precis som hon tyckte det var lite roligt. Själv tycker jag faktiskt att det är lite sjukt? Jag har ju själv  två kompisar som är tvillingar, Jana och Dana, men tjejen som jag precis berättat om förstod inte hur jag kunde vara kompis med båda två och undrade om de inte blev svartsjuka??? Va??

Jag sa åt henne att hon borde åka på semester ensam och att hon borde försöka leva sitt eget liv och vara lite mer självständig. Efteråt sa hon att det var meningen att hon träffat mig och att jag kanske hade rätt. Men har ingen annan sagt det åt henne under hela hennes liv?  Ibland häpnas jag minst sagt över hur olika liv man kan ha.

När vi landade var jag helt slut, efter att agerat som psykolog hela kvällen och dessutom måstat göra rent spya igen!!!!! Varför måste folk alltid börja spy när jag äter min middag? En kille som drack mycket alkohol blev så full också att han låg bak och fram i sin flygstol (??) och sedan nästa gång jag såg honom låg han på golvet i mittgången! När jag frågade varför han druckit så mycket (det var jag som serverat honom) sa han att eftersom alla andra druckit runt omkring honom så hade han bara gjort likadant!? Ha ha ha.

Nej, nu ska jag gå ner till Starbucks och sluta babbla. Kände bara att jag ville dela med mig av gårdagens upplevelser instängd i min lilla metall-tub där uppe i luften.

Ha en bra helg!

Angående mitt sista inlägg: vad bra pappa att du inte somnat av min blogg. Jag pratade med farmor igår och vi pratade om hur dålig du är på att skriva sms!! Minns du Australien? Till alla er som inte känner min pappa, här är ett vanligt svar från honom när han svarar på sms; 'OK. Far.' Ha ha ha. Jag älskar dig dock som du är pappa! :)

Nu är det bara TRE dagar kvar tills vi far på semester!! Jag längtar nästan mest till Bangkok eftersom det är mitt favorit-ställe här på jorden, (efter Las Vegas)! Vi ska bo i mitt favorit-område Pratunam och jag ska gå på massage varje dag och vi ska äta pad thai och green curry, vi ska dricka iskalla Singhas, vi ska pruta på marknadena, vi ska gå på ping-pong shows, vi ska åka båt på kanalen, och blanda oss i smutsen, dammet, hettan och dofterna med människorna i denna underbara stad. Jag längtar efter att få visa Mark detta härliga, galna ställe på jorden! Bara jag tänker på Bangkok pirrar det i hela kroppen av längtan och när jag är där vill jag aldrig fara därifrån! Bodde jag där i ett tidigare liv kanske?

Men innan vi far måste jag packa, sedan ikväll ska jag ut på tjej-kväll med tre av mina tjejkompisar, vi ska träffas hos Lauren sedan åka ner till Putney! Och imorgon måste jag tyvärr åka till.....KANADA igen!!!! Åhhhhhh suck, suck, suck. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag missar Lukes 30-årsdagsfest på Lördag eftersom jag alltid jobbar på helgerna dessutom. Det var där Mark och jag blev tillsammans förra året, på Lukes födelsedagsfest! Tänk vad fort ett år har gått.

Jag måste bara lägga in en grej; jag läste häromveckan i min blogg om vad jag skrev för ett år sedan, jag var så deprimerad just då och skrev att jag ville bara somna och vakna efter ett år hade gått och hoppades att allt skulle vara bättre då. Men sedan skrev jag att ingenting nog skulle ha ändrats..... Jag bara ryste när jag läste det, Nu, precis ett år efter är mitt liv helt annorlunda. Ok, jag bor i London och jag har kvar mitt jobb och jag saknar min familj varje dag, men mitt liv är så mycket lyckligare och jag känner mig inte ensam, ledsen eller deppad längre! Det har nog mest med Mark att göra, eftersom han är som en sol som lyser upp min tillvaro med sitt skratt, leende och med sin underbara, positiva personlighet. Och när man blir lycklig så faller allt annat på plats det med! :) Se, 'det finns hopp för en fattig också', som mamma brukar säga.

Nu ska jag packa för semestern! Ha en bra Fredag!

Hur kommer det sig att man ibland träffar människor som man direkt känner sig naturlig med, som man känner att man kan prata om allt med, känna sig avslappnad med, vara sig själv med och prata i timtals med om allt och ingenting. Hur kommer det sig att vissa människor man träffat en timme känns det som man kännt hela sitt liv, som man kan skratta och skämta med eller bara öppna sig själv och berätta hela sin livshistoria för, fast man kanske egentligen inte känner varandra. Man blir ofta vänner för livet med dessa människor och längtar efter att umgås med dem när de inte är där, det känns som om man är likadana och har samma värderingar på livet. Det spelar ingen roll hur kort eller lång tid man kännt varandra för det sa bara 'klick' när man träffades. Jag älskar såna människor som bara osar av glädje och är öppna och som jag kan vara mig själv med. Som tur är har jag träffat många såna människor genom livet.

Sedan finns det de människor man träffar som man kämpar för att ha en normal konversation med. Som gör att man känner sig olustig när de är i samma rum. Man kan försöka vara hur trevlig som helst och prata och ställa frågor men tystnaden kryper sig alltid fram förr eller senare då man bara inte har någonting kvar att prata om, när de där alldagliga påtvingade frågorna svept förbi och man bara står där i samma rum fast man inte vill....

...Som Karen. Där, nu var det sagt. Karen och Kyle flyttade in i vårat hus för ca två månader sedan och jag kände direkt att vi inte hade någonting gemensamt. Hon är 26 år, nyförlovad, har ett bra jobb och har rest jorden runt, vilket betyder (tycker jag i alla fall) att hon borde vara avslappnad, lite världsvan, trevlig och veta hur man beter sig mot folk. Men hon är den konstigaste människan jag någonsin bott med, hon är sur, misstänksam, kanske blyg?, hon tittar alltid ner i golvet när jag säger hej sedan suckar hon alltid till innan hon säger hej tillbaka, som om hon inte vill men måste svara. Hon gnäller om räkningar och står i köket och lagar mat hela kvällarna, sedan ser hon på TV. Hon har inga kompisar, går aldrig ut, skrattar bara när hon ser på TV, är vegetarian såklart (och gnäller alltid om kött - fast hon äter lamm, hur nu det går ihop??), och är för mig i allmänhet en människa helt utan personlighet. Det enda hon bryr sig om är sina recept-böcker och hur saker ska göras i huset. Hon skriver lappar om regler, om var vi får hänga tvätten, att vi måste diska (fast vi alltid diskar!), ja mer eller mindre att allt ska göras efter hennes vilja. Allt i huset måste vara perfekt. Och varje dag som går verkar hon avsky mig lite mer, fast att jag alltid varit trevlig mot henne. (Egentligen skulle jag vilja ignorera henne totalt men så är jag bara inte.) När jag säger hej tittar hon på mig med avsky, som jag vore något som katten släpat in! Idag var det nog en av de första gångerna hon pratat med mig i vardagsrummet och det enda hon undrade var ifall jag tyckte det var rätt att kocken Gordon Ramsay visade sina barn hur man slaktar kor?!!!! Vem i hela friden bryr sig om sånt?????? Jag var tvungen att säga som det var; att jag aldrig ens tänkt på det och därför inte kunde svara! Det var höjden, jag insåg att vi aldrig någonsin kommer att ha någonting att prata om. När hon såg en maträtt med lamm på TV'n sa hon 'mums' precis samtidigt som jag sa 'åh, blä'. Vi är som natt och dag. Jag fattar verkligen inte hur hennes kille vill vara med henne, hon är som en 60-årig gammal torr kärring som aldrig varit utanför sin trädgård och sitt kök och som har så lite att göra att hon orkar bry sig om de minsta lilla detaljerna. Hon går t.o.m och släcker lampan i vårat sovrum om vi är nere i köket, hon slår av alla strömbrytare om de inte används (inte nödvändigt), hon vänder och vrider på mikrovågsugnen etc, bara för hon har för mycket tid att bry sig om allt. Hon måste ha så himla tråkigt!!!! När jag har erbjudit henne en drink när vi haft gäster har hon tittat på mig som om jag inte var riktigt klok och sedan gått in i vardagsrummet och stängt dörren (!!) och när hennes kille Kyle vill gå ut med oss måste han gå upp till deras rum och fråga henne först (eftersom hon går och lägger sig vid nio-tiden även på helgerna)!! Varför måste allt vara så precis i hennes liv? Jag har verkligen ingen förståelse för det, det finns viktigare saker i livet att bry sig om än petitesser!

Jag har lust att ruska om henne och säga 'Hörru Karen, du är ung, för ung för att bete dig som en gammal bitter kärring, ta och slappna av lite och njut av livet! Ha lite kul! Ta dig en drink. Skaffa dig ett liv så kanske du glömmer bort att ena glödlampan är trasig i köket (vem bryr sig??) och att det var någon som inte diskade sin sked i morse. Slappna av så kanske du får lite roligt i livet och kan få dig några kompisar!'

Men såklart måste jag bita ihop. Jag kan bara säga att jag längtar tills de flyttar hem till Nya Zealand i September!!!! Tills dess kanske jag får försöka droga henne i smyg med något glädje-piller någon dag?! Vad tror ni? Känner ni till någon lika torr människa som Karen?

Den eviga kampen har blivit för mycket! Jag vet inte hur jag ska överleva frestelserna mera. Jag ger upp!! Idag var jag tvungen att både köpa en choklad-kaka och sedan äta en stor Magnum-glass när jag kom hem! Frestelsen är för svår, jag ger upp. Livet är för hårt, man kan inte leva utan glass och choklad!!!!!!!



Om livet vore som jag ville så skulle en vanlig dag se ut så här:

Frukost: Choklad

Lunch: Glass

Middag: Choklad och glass

Mellanmål: Chips

Och till reglerna hörde att man aldrig, aldrig skulle gå upp i vikt!

 

Jag har precis kommit in i mitt hotellrum efter en långpromenad runt hela Montreal....och jag gick inte in i en enda affär!! Väldigt strongt gjort måste jag säga, men jag behöver verkligen inga mer kläder. Mina lådor och garderober där hemma i London är på bristningsgränsen. Jag räknade mina skor häromdagen och jag har 40 par!! Jag kände dock hur det var som en magnet som sög mig mot alla affärer (speciellt sko-affärer) men jag kämpade mot med hela kroppen! Jag gick väldigt nära dörrarna men riktiade blicken framåt och gick förbi med bestämda steg. Det var nästan jobbigare än mitt gympass i gymet i morse men jag klarade det!! Puh!!

Istället gick jag och tog en kaffe på Starbucks och åt lunch på eggspectations- en superb restaurang om man är på låg-kolhydrat kost som mig! Supergott, åt en omelett med räkor och sourcream och sallad. Mmmmm....

Ikväll blir det dags att kliva på det där planet igen och jobba hela natten, jag hoppas på ett lugnare flyg än igår...

Svenskar utomlands...

Igår (på vägen hit) hade vi ett gäng på 40 svenskar på flyget och de var precis som jag trott, så fort de klev på drack som de aldrig sett alkohol förut och var allmänt jobbiga. De kunde inte sitta still och stod i gången i stora grupper och höll alla andra passagerare vakna. Vad är det med svenskar när de åker bort, varför dricker de barerna tomma?? Jag vet att det är dyrt i Sverige men come on- det finns väl botten i en fattig också? (Farfars gamla uttryck.) Varför måste de alltid vara så högljudda när de är så lugna och försynta hemma i Sverige? VD'n på TV3 var också där och det var han som bjudit alla på den här resan, de ska se semi-finalen i ishockey i Calgary i helgen. Snacka om att de blev häpna när jag inte ens visste att hockeyn var igång!!!!! Måste börja läsa aftonbladets hemsida eller nåt. Jag ska till Calgary nästa helg men om det hade varit denna helg som jag varit där så sa de att hade jag blivit inbjuden jag med! Farfarn till proffset (Douglas....nånting) var också där och visade stolt tidningsartiklar om sitt barnbarn, speciellt stolt var han efter han druckit typ 4 cognac, 5 vinflaskor, 2 whiskeys, öl och jag vet inte hur många gin och tonics. Alla mina kollegor sa att det är så typiskt oss svenskar att hälla i oss så mycket sprit och vara så galna när vi är på semester och jag måste hålla med om det, det är samma visa varje gång! Kom igen svenskar- tänk på oss stackars slavandes flygvärdinnor nästa gång ni flyger, sätt er ner i flygstolarna och uppför er! ;) 
 
Ni vet nog mycket mer om hockey-vm än mig..... men Heja Sverige i alla fall på Lördag! :)

Min skräck inför gårdagen var nog inte nödvändig, för det gick faktiskt riktigt bra! Lauren var så otroligt bra med barnen och de var bara 3-4 år gamla men redan så duktiga och lyssnade till allt hon sa. Vilken pli! Några försökte klänga sig fast vid mig och mina ben, men det är väl typiskt små-tjejer antar jag. Jag satt mest och lyssnade och hjälpte till lite ute i lekparken, men tyvärr blev jag lämnad ensam en minut och under den minuten ramlade en tjej ner från en ställning och fick en bula i huvet!!! Åh hjälp, och jag märkte inget! Men hur ska man kunna hålla koll på 25 vilda barn på samma gång???? Jag har verkligen fått en ny respekt för de här stackars lärarna som måste jobba så hårt hela dagarna, inte alls som mitt liv där jag bara behöver bry mig om mig själv! De måste komma hem helt slut varje dag! Jag måste dock erkänna att det var ett par barn där som var riktigt söta och jag tyckte så synd om dem eftersom jag redan visste deras livshistoria, hur vissa förlorat sina föräldrar, var i fosterhem och har allmänt taskiga hem-förhållanden. Hur kan man behandla sina barn så??? Usch.

Lauren och jag gick till puben efteråt och satt ute och njöt i eftermiddagssolen, sedan gick Mark och jag till Luke och Ness på kvällen och hade barbeque och firade deras förlovning! Det var jätte, jättemysigt! :) God mat, roligt sällskap och såklart champagne med jordgubbar!

Nu ska jag packa väskan och åka till Montreal i Kanada....... Kanada IGEN..... Suck!!! Börjar bli riktigt less, åka dit fem gånger på en månad är inte rättvist tycker jag!

Åh vad har jag nu dragit mig in på? Bara för att jag inte kan säga nej till folk. Hur kan man vara 34 år och fortfarande inte kunna säga ifrån? När ska jag lära mig?

Idag ska jag nämligen till en skola i Fulham där min kompis Lauren jobbar som förskolelärare. Hon har tjatat på att jag borde komma dit och vara med en dag och se hur hon har det på jobbet och hjälpa till i klassen, träffa barnen och deras föräldrar när de blir hämtade från skolan. Jag sa att 'ja visst kunde det bli kul' men tillade att jag dock bara kunde komma på eftermiddagen (eftersom jag vill ha sovmorgon), och nu....idag........är det dags.

Jag är nervös och rädd och känner mig nästan som en tio-åring som ska börja en ny skola....eller nåt. Jag vill inte! Jag gillar inte ens barn (förutom min släkt och vänners barn och Sebbe såklart), jag gillar speciellt inte skrikiga, vilda, galna ungar, speciellt högljudda pojkar, alla från social-familjer med problem. Om man inte har pengar när man har barn i London (så man kan skicka dem till en privat skola) så får barnen gå till en statlig skola som denna och tydligen tar deras föräldrar droger och lever på bidrag och Lauren måste t.o.m lära sig arabiska och indiska ord för att kunna kommunicera med dem eftersom nästan inga av barnen är från England. Hon har alltid massor med hemska berättelser om drogmissbruk, misshandel och incest. Om hur mammorna hämtar sina barn i fyllan och hur de lämnar barnen vind för våg och tappar vårdnaden om dem! Dessa barn växer upp med en förvriden syn av världen, med droger och brott och i familjer som inte bryr sig. Usch. Sånt man helst inte vill se.

Och dit ska jag idag! Jag som inte ens vet hur man uppför sig med så många barn?! Vad säger man? Vad gör man? Måste jag leka med dem tro? Eller hjälpa dem att läsa? De är väldigt små för att gå i skolan, bara 4 år. Jag är helt säker på att när jag går hem ikväll så är det med en hemsk migrän! Skräck!!

Som tur var ska jag avsluta dagen med en barbeque i Luke och Ness trädgård. Blir lite champagne också eftersom vi ska fira att de har förlovat sig! :)