Igår hade vi kanske årets sista barbeque ute på taket! Mmmmm, mysigt var det! Drack rosa champagne och firade Marks PERMANENTA UPPEHÅLLSTILLSTÅND som vi hämtade upp på ambassaden!!

Note to Kenneth from Mark: 'Kenneth, I will get a bigger snöslunga then you!!!!!!! That's what you need in Stockholm. Don't order anymore beers because I am gonna start my own brewery!'

Nu ska vi till puben och sedan till Fulham stadium och se Liverpool-Fulham!!

Goooooooooooooooooo Fulham!!!!!!!!!!

Sitter här och känner mig helt tom. Allt bara snurrar runt i mitt huvud. Sedan den dagen jag for till Rio....tja, det känns som evigheter sedan. Kan knappt minnas det nu. Minns bara en svag bris vid havet, där jag låg och solade mig och det salta vattnet som omslöt min kropp och kändes så underbart när jag badade.

Men sedan gick det fel.

Ska försöka skriva 'kortfattat' och försöka att inte börja gråta igen av minnena....

Rio var underbart (fast sorgligt att inte Mark var med), men på vägen hem efter vi serverat middag till passagerarna blev en av dem sjuk. Det var en kvinna som tuppade av och blev blå om läppar och naglar och svettig. I nästa sekund spydde och blödde näsblod och visste inte vart hon var. Vårt medical team i Dallas sa att vi måste nödlanda innan vi tog oss ut i mitten av Atlanten, ifall hon blev värre.

En timme senare nödlandade vi i Portaleza, norra Brasilien. När vi landade och ambulans-männen kommit ombord vägrade de ta med sig henne till sjukhuset utan att en av våra crew-medlemmar följde med, och till slut fick Mauricio följa med eftersom vi inte kunde fortsätta hemresan med henne ombord. Stackars Mauricio, en flygvärdinne kille i mitten av 'nowhere', fast med henne i ett främmande sjukhus där British Airways inte ens har någon flygbas!

När vi väl skulle fortsätta utan passageraren och Mauricio fick vi reda på att när vi hade landat hade planets navigations system gått sönder och vi måste få ett nytt skickat från London! Så vi fick besked att vi skulle måste stanna i Portaleza över natten!

Men brasilianska tullen ville inte släppa av oss, ingen visste hur de skulle behandla oss, ett främmande stort flygplan i mitten av deras lilla flygplats? De stod ute på tarmacken och tittade och pekade förundrat på vårt plan. Och mitt i allt måste ju British Airways försöka hjälpa oss från London att få hotell, mat, osv, osv. Och försöka ordna allt för vår hemresa dagen efter.

Nio timmar senare, efter att ha suttit fast i flygplanet på marken, sett nattmörkret gå till eftermiddagssol, fast med alla passagerare ombord, fick vi kliva av! Men vi fick sitta två timmar till i flygplatsen och vänta. Dessutom hade vi en rullstolsbunden kvinna med oss som inte ens kunde gå på toaletten själv och en liten skolpojke som vi hade ansvar för utan föräldrar och vi fick ta med oss dem och se efter dem på hotellet. Utan oss kunde de inte klara sig själva!

Allt verkade bara bli värre och värre, men efter 15 timmar på planet, och 30 timmar utan sömn fick vi äntligen sova ut i ett hotellrum, vid stranden i Portaleza. Utanför var det festligheter vid stranden, svajande palmer och semesterfirare som badade i den heta solen, men vi fick stänga in oss och försöka få oss lite sömn innan vi måste förbereda oss mitt i natten för flyget hem till London.

Morgonen efter i gryningen var planet fixat, den sjuka passageraren fick klarbesked att flyga (till allas ilska, vid det här laget hatade alla henne, som fått oss att bli två dagar försenade, vi fick gömma henne längst bak i planet!) och vi kom hem igår vid midnatt.

Men det här är bara att ta lite på ytan. Det vi gick igenom, allt som hände, all trötthet, plus att min tand höll på att döda mig av smärta, hunger och frustration, det var en oförglömlig upplevelse jag kommer att minnas för evigt.

En sak jag insett är att i en nödsituation märks det vilka människor som är änglar och vilka som inte är det. Vissa av mina kollegor var underbara människor med enormt varma hjärtan, vissa hjälpte inte till med någonting och gömde sig i ett hörn. En tjej i mitt crew sa att hon hatade rullstolsbundna och att vi inte skulle se efter den stackars kvinnan som inte kunde gå! (Hur folk kan vara så elaka gjorde mig så arg att jag grät.) Men de jag vill prisa mest är mina passagerare, inte en enda av de ca 100 människorna som jag såg efter i min kabin klagade eller skällde på mig en enda gång! De prisade oss alla när de klev av, frågade hur jag mådde (ang min tand) och önskade oss väl. De erbjöd sig t.o.m att dela med sig av sin mat när jag höll på att svimma av hunger! Jag kan inte beskriva i ord hur underbara dessa människor var. De hade missat viktiga möten, semestrar, jobb, en afrikan skulle ge sin dotters hand på hennes bröllop (han hann nog dit precis tillslut) osv osv. Men de höll sig så lugna och var så snälla och mitt i allt, behöll de sin humor. När vi landade på Heathrow klappade hela planet händerna och visslade och vi tackade dem för att de hade varit så underbara mot oss.

Över natten hade även de som jobbade i flygplatsen jobbat stenhårt med att fixa mat och dryck för vårt långa flyg hem till London och för att vi skulle komma iväg. De hade diskat alla koppar och alla brickor och städat alla vagnar med mat och gav oss ny mat och en stor tårta som 'present' till oss! Helt otroligt vilka människor det finns här i världen!

En annan att tacka för att vi kom hem är vår kapten, han gjorde en fantastiskt jobb för att få oss hem! Nu förstår jag varför de får så mycket betalt, det är en sak som är säker och varför de får ett sådant ansvarsfullt jobb.

När jag landade igårkväll, och kom ut med mina resväskor på Heathrow stod min älskade Mark där och väntade med en stor bukett rosor!!!! Tack gode gud för min Mark! Han lyssnade hela vägen hem på mig tills jag somnade, slut, i hans armar. När passagerarna såg oss i flygplatsen kom de fram till Mark och sa att jag gjort ett 'outstanding' jobb. Helt otroligt!

Det finns så mycket mer att berätta, men jag måste sluta här och istället försöka smälta allt. Det kan sluta i en hel bok annars! ;)

Gillar ni min nya blogg? Visste inte om jag ville ha den lite tuffare med en massa flygplan och resebilder, men det blev mina favoritfärger och favvo blommor istället, en mjukare, romantiskare stil. :)

                                 ************************

Sitter i soffan och ser på Peter Andre's nya program. Lite trist om jag ska vara ärlig, fast att jag tycker mycket om honom. Imorgon ska jag gå till tandläkaren men sedan ska jag också åka in till Oxford Street och gå till Selfridges och se Jordan som är där och signerar sina böcker! Lite löjligt kanske men alltid kul med nåt annorlunda, plus att jag vet ALLT om henne efter alla skvallerblaskor jag läser!

Nu ska jag ta mig ur soffan, göra min excercise DVD, hänga lite tvätt och sedan fara till Ealing Broadway för en 'night out' med min kompis Jana. Lite drinkar och middag och tjejprat gör en alltid på bra humör! :)

Så var man hemma efter en lång resa till Zambia! Åt goda middagar med mitt crew, gick på kasinot med grabbarna, gick på salsa kurs och dansade med 'zambianer' (vem hade trott att afrikaner var så bra på salsa??), låg vid poolen och läste min bok och skvallerblaskor i solen och hade 'betald semester'. Hi hi. Kände mig lite ledsen när jag sa hejdå till mina underbara arbetskamrater och de gulliga passagerarna när vi landat. Allvarligt, det finns nog inte så många underbara människor någonstans som det gör på British Airways! De är mina änglar på mina resor, min familj när jag är ensam på andra sidan jorden.

Hur som helst. Idag är jag sjuk. Känner mig krasslig och seg, ont i halsen, snuva. Försöker pigga upp mig lite med te och peanutbutter on toast, någonting som alltid lugnar och får en att må lite bättre. Pratade med Matilda och fick reda på lite nyheter om min kära far och hon gjorde mig så orolig jag grät på tunnelbanan på väg till tandläkaren....(fick några konstiga blickar men vem bryr sig). Pappa, jag ringer dig imorgon! Jag är jätteorolig för dig min älskade pappa!!!! Jag vill bara fara hem, det finns inget som betyder mer än min familj.

Nu är jag 2000 kronor fattigare också. Gick till en svensk tandläkare som jobbar här i London. En jobbarkompis tipsade mig om honom (de är kompisar) så jag fick lite rabatt i alla fall. Han var dyr, men suveränt bra!! Lugn, snäll, duktig och väldigt proffsig! Jag ska dit igen nästa vecka och bli ännu fattigare, men nu har jag insett hur viktigt det är att se efter tänderna. Kanske jag äntligen kan sluta äta antibiotika från indien nu!? :)

Nej, dags att dra mig ur soffan och laga lasagne till Mark och hans kusin som är tillbaka i London och kommer hit ikväll på middag. Mark skulle ut på gratisdrinkar med jobbet men ville bara komma hem sa han när han hörde hur orolig jag var efter jag pratat med Matilda. Vilken man jag har va!! Han är underbar!!!! ♥

Har några minuter på mig att skriva. Mark har varit ledig med mig två dagar i veckan så vi har mysat, vilat upp oss lite, ätit hembakade pizzor, läst böcker, suttit ute i den varma höstsolen och haft intervju i ambassaden. Intervjun verkade gå bra, vi blev förfrågade i seperata rum men sa såklart samma saker eftersom vi känner varandra så väl och inte ljuger. Nu måste vi vänta mellan två veckor till tre månader och sedan kanske, förhoppningsvis får Mark sitt visum! Då är det till att börja leta bostad och jobb i Stockholm vilket inte känns så lätt...... Vi längtar dock tills den dagen vi kan packa ihop och fara iväg med en fullpackad Cheva (som Marks föräldrar gav oss när de for) till Sverige. Ett nytt steg i vårt liv, då vi inte behöver dela lägenhet med någon och då vi kan slå oss ner och skaffa ett mer passande liv för två nygifta! :) Åh vad jag längtar!! Jag har ju aldrig bott i Stockholm heller så det blir nytt för båda oss.

Hur som helst, nu måste jag skynda mig att packa väskan, jag ska till Lusaka i Zambia, Afrika, i fem dagar. Typiskt att vara borta hela helgen men jag fick i alla fall ett par dagar med min man för en gångs skull! :)


***************************************************************************


Indien....

Känns så länge sedan jag var där nu. Ville skriva en riktigt bra reseskildring men känner inte att jag har tid nu, men skriver lite i alla fall.

Jag satt där på bussen klockan fyra på morgonen och hade precis anlänt i Hyderabad. En timme körväg var det till vårt exklusiva femstjärniga hotell. Jag var den enda som var vaken, alla andra sov efter en lång natt på flyget. Efter en stund kände jag tårarna kittla i ögonvrån. Det är bland det sorgligaste jag vet, att se ut genom bussfönstret i Indien, på natten. Där ligger det människor och sover på trappor till affärer och efter de leriga gatorna. Mitt i den sunkiga, blöta marken låg det små, små, risiga tält där de stackarna har satt upp boende. Inga toaletter inga duschar. Inget vatten och ingen el. Där bor de blandat med de rika människorna. Men de har inget och har ingen framtid att se fram emot. Det är hemskt! Vad har de att se fram emot, vad gör de hela dagarna? Hur kan de sova så där utan någonting? Jag frågade en av våra indiska crew-medlemmar om det inte berörde honom att se det där, och han sa att jo visst, men å andra sidan så medan han, som har det riktigt bra ställt, inte känner att han har råd att skaffa ett andra barn så föder dessa hemlösa människorna barn efter barn utan att tänka sig för vad de får för liv att leva. Ja, det kanske är sant. Men ändå, man blir verkligen berörd. Men vad kan man göra för att ändra på det som en individ? Ingenting!

Det var i alla fall farsinerande och fruktansvärt skrämmande att gå ut på gatorna där tusentals bilar, tok toks och fullpackade bussar susade förbi. Jag var tvungen att gå över gatan utan trafikljus, regler och ca 6 banor med trafik som aldrig stannande, och ett par indiska kvinnor hjälpte mig! De ledde mig genom trafiken, vi fick gå zik-sak genom den medans de tutade och inte ville stanna för oss! Mitt hjärta var ända uppe i halsen! Egentligen skulle jag inte ha gått ut någonstans men jag var tvungen. Jag fick jag fråga flera indier efter vägen vart apoteket låg, eftersom jag behövde anibiotika till min tand som gör så ont, jag hade en riktig infektion. Men de ledde mig åt fel håll, visade vägen men istället för till apoteket kom jag in i en stor byggnad som var mer eller mindre redo att rivas! Där gick jag ensam, upp för en massa mörka stentrappor där rutorna var krossade, inga människor fanns runtomkring och när jag gick förbi en gammal skylt som det stod 'medical clinic' på och såg blod och kiss-stänk efter väggarna var jag så rädd att jag skakade! Det fanns inget apotek där och jag skyndade mig ut på gatan med hjärtat bankande och mina ben svaga som spagetti!

På gatorna i Indien är det en salig blanding av bilar, kor, människor som ser rika och flotta ut till de fattiga i smutsiga kläder, det är asfalt blandat med lera, pölar med kiss, folk som stirrar på en blond tjej som om man vore ett djur på en circus! En ung indisk tjej kom fram till mig och bar på ett par frukter och sa 'hej' och log mot mig. Jag måste ha varit det konstigaaste hon någonsin sett, det sättet hon tittade förundrat på mig och tittade tillbaka på mig flera gånger när hon gick.

Hade dock riktigt roligt i Hyderabad också! Vi hade fest i en av killarnas rum i mitt crew! I tio timmar drack vi öl, vin, lyssnade på musik, dansade, skrattade, åt indisk mat och hade så himla kul att hotellets security bankade på dörren tre gånger och sa till oss att lugna ner oss! Ha ha ha! Det bästa med mitt jobb måste vara människorna jag jobbar med! De förgyller mina resor och man behöver aldrig vara ensam när vi har varandra. Alla i samma båt, vi känner inte varandra men under en resa är det som vi är en liten familj!

Nej nu ska jag skynda mig att packa väskan igen. Ett nytt äventyr väntar. Den här gången kanske jag ska ta mig till ett barnhem.