Underbara små barn!
Finns det något underbarare än barn? Fast jag ibland saknar mina sovmorgnar så skulle jag inte byta ut dem mot någonting. I helgen bestämde vi oss för att inte träffa någon, bara vara vi. Och vad mysigt det var. Vi var ute och fiskade i Lördags vid en sjö som heter Gömmaren. Så himla vackert var det där. Vi hade med oss middag som vi lagade på gasspisen, fika och fiskespön och hade en riktigt avslappnad eftermiddag i solen. I går var jag och Harry och lekte i en stor lekpark som heter Lugnet (supermysigt med plaskpool och allt) medan Mark och Eddy var ute och handlade nya däck till vagnen, sedan fikade vi på en klippa när de kom och hämtade oss.
Harry roar oss ständigt med sin förmåga att prata non-stop (vem har han fått det av undrar jag? ;) och sjunger ständigt. Eddy har börjat få en riktig personlighet och skrattar högt när man busar med honom och ler stort bara man ser på honom. Han kan ligga och titta på mitt ansikte i evigheter, liksom bara studerar mig. Och så lilla Harry som pussar och klänger på Eddy, inte en gång hittills har han varit svartsjuk eller sur mot honom! Känner mig riktigt lyckligt lottad. ♥
Älskar den här bilden på Eddy och pappa Mark!
Orolig mamma.
Sitter ensam uppe medan Mark är på Gröna Lund med jobbet. Jag har lyckats fått middagen fixad och bortstädad, Harry badad, alla mätta och BÅDA pojkarna att somna i vår säng! Puh! Så söta de är där inne sovandes bredvid varandra. Men tyvärr är de båda sjuka. Lite feber och snoren rinner och de hostar i kapp där inne. Harry andas så rossligt och så fort, så fort. Åh fy, som mamma blir man verkligen orolig över sina barn, speciellt om de har svårt att andas. Och skulle jag ge Harry hans ventoline så vet jag att han bara spyr, så det känns rätt meningslöst..... Känner på mig att det kommer att bli ännu en rätt så sömnlös natt.
Eddy sover inte bra, han vrider sig och ligger aldrig still, jag vet inte om det är gaser i magen eller vad det är. Han verkar sova men JAG kan inte sova. Antingen sparkar han i vaggan så det bankar i träet, eller så slår den i väggen, eller så ligger han bredvid mig och då kan jag ju absolut inte sova. Men han verkar sova igenom det av någon konstig anledning.
Idag var jag stark nog att ställa in mamma-träffen som jag skulle gå på. Kände mig stressad så jag tog det lugnt istället, så himla skönt! Satt ute med Åsa på gräset och åt lunch och efter dagis gick vi till lekparken med Lotta och Leon o lilla Amelie. Spontant men skönt i solen.
Försöker lära mig att andas ljupt och slappna av och inte stressa......... Jobbigt bara att migränen och yrseln kommer i vågor, men hoppas det är på bättringsvägen snart!
Från toppen till botten.... :(
Nu har det gått en vecka till sedan jag skrev.... och vilken vecka....
Usch säger jag bara. Jag vet inte vad det var, men jag gick från toppen och har känt mig nästan 'speedad' sedan Eddy föddes till att bara måsta stanna till helt. Det började i Tisdags kväll med yrsel som bara blev värre och värre, tillsammans med magont. Riktigt skrämmande när man tappar kontrollen och knappt vågar hålla i sina barn ifall man tappar dem. Huvudet snurrar, marken gungar, jag kan nästan falla ihop sittandes! Mark fick komma hem från jobbet i Onsdags morse för jag klarade knappt av att ta hand om mig själv och inte mindre barnen. Sedan har det varit så nästan hela tiden förutom när jag sover. Och jag har somnat bara jag lagt mig ner mitt på dagen eller kl 19 på kvällen vilket verkligen inte är likt mig.
Vad beror det på? Tja, kanske på stress. Att alltid vara uppe i varv, måsta städa, diska, tvätta och laga mat, allt som går i cirklar och aldrig blir klart. Att alltid planera vad som måste göras härnäst. Försöka vara en toppenmamma som alltid försöker vara mina barn till lags, glad, pigg, träffa kompisar typ varje dag, aldrig säga nej till någon, bjuda hem kompisar jämt. Men jag tror att allra mest beror det på sömnbrist, för jag har inte sovit ut sedan....tja vem vet? År?
Också är det ju det här med min galla som verkligen tar kål på mig. Oron för nästa gallanfall, jag är som en tickande bomb - livrädd att det ska komma, för det är ju så fruktansvärt. Oron över när jag någonsin kommer att få opereras, vad jag kan och inte kan äta och så har jag ju ganska ont i gallan också hela tiden, ibland molande värk, illamående och ibland hugg i hjärtat och ont i ryggen.
Det här med gallsten är inte att leka med. Visst, det är oftast inte dödligt men det känns som man ska dö när man får ett anfall. Man kan inte andas, inte prata, inte stå, ligga eller sitta. Det gör så ont att man inte vet var man ska ta vägen, man vill bara försvinna eller spy. Därför är jag så rädd att jag ska få ett anfall när jag är med barnen, eller ute någonstans. Två gånger har vi ju fått ringa efter ambulans och sedan har det varit en massa strul med min doktor som inte skickade remiss som han lovat till operation så allt har blivit fördröjt med månader. Så jag tror att mycket av min stress kommer från allt detta.
Jag försöker ta djupa andetag, försöker ta det lugnt och inte planera för mycket. Jag hoppas bara det går över och att jag får må bra igen.... snart. För mina barns skull.
Älskade familj!
Så underbart det är att ha familjen hos sig. I helgen kom äntligen min mamma och Lars-Evert hem till oss och sov över i tre hela nätter! Helt fantastiskt!
Mamma och jag fick lite mor och dotter-tid och promenerade runt sjön i Liljeholmen och åt lunch i Vinterviken och hann med lite shopping medan killarna var ute och handlade fiskegrejer. Vi var och åt på grekiska restaurangen Korfu (alltid en favvis) och hela Söndagen var vi ute. Först i lekparken och åt picnic och sedan ute och grillade hemma hos oss, det var så otroligt varmt och skönt. Idag myste vi lite här hemma innan de åkte hem igen.
De sov i Harrys rum till hans förtjusning och det är ju så härligt att se lyckan i hans ögon när 'mommo o chivit' kommer till oss. En dag trodde han att de skulle åka hem och fick panik och började storgråta, 'mommoooo chiiiivit' skrek han. Lilla hjärtat, om han ändå fick bo närmare familjen och släkten uppe i Sundsvall, men nu är det som det är. Vi njuter av den kvalitetstid som vi får tillsammans med alla när vi väl ses i stället. Men usch vad vi saknar dem när de åkt. Här är några härliga bilder från helgen. ♥