Nu har det gått en vecka till sedan jag skrev.... och vilken vecka....

 

Usch säger jag bara. Jag vet inte vad det var, men jag gick från toppen och har känt mig nästan 'speedad' sedan Eddy föddes till att bara måsta stanna till helt. Det började i Tisdags kväll med yrsel som bara blev värre och värre, tillsammans med magont. Riktigt skrämmande när man tappar kontrollen och knappt vågar hålla i sina barn ifall man tappar dem. Huvudet snurrar, marken gungar, jag kan nästan falla ihop sittandes! Mark fick komma hem från jobbet i Onsdags morse för jag klarade knappt av att ta hand om mig själv och inte mindre barnen. Sedan har det varit så nästan hela tiden förutom när jag sover. Och jag har somnat bara jag lagt mig ner mitt på dagen eller kl 19 på kvällen vilket verkligen inte är likt mig.

 

Vad beror det på? Tja, kanske på stress. Att alltid vara uppe i varv, måsta städa, diska, tvätta och laga mat, allt som går i cirklar och aldrig blir klart. Att alltid planera vad som måste göras härnäst. Försöka vara en toppenmamma som alltid försöker vara mina barn till lags, glad, pigg, träffa kompisar typ varje dag, aldrig säga nej till någon, bjuda hem kompisar jämt. Men jag tror att allra mest beror det på sömnbrist, för jag har inte sovit ut sedan....tja vem vet? År?

 

Också är det ju det här med min galla som verkligen tar kål på mig. Oron för nästa gallanfall, jag är som en tickande bomb - livrädd att det ska komma, för det är ju så fruktansvärt. Oron över när jag någonsin kommer att få opereras, vad jag kan och inte kan äta och så har jag ju ganska ont i gallan också hela tiden, ibland molande värk, illamående och ibland hugg i hjärtat och ont i ryggen.

 

Det här med gallsten är inte att leka med. Visst, det är oftast inte dödligt men det känns som man ska dö när man får ett anfall. Man kan inte andas, inte prata, inte stå, ligga eller sitta. Det gör så ont att man inte vet var man ska ta vägen, man vill bara försvinna eller spy. Därför är jag så rädd att jag ska få ett anfall när jag är med barnen, eller ute någonstans. Två gånger har vi ju fått ringa efter ambulans och sedan har det varit en massa strul med min doktor som inte skickade remiss som han lovat till operation så allt har blivit fördröjt med månader. Så jag tror att mycket av min stress kommer från allt detta.

 

Jag försöker ta djupa andetag, försöker ta det lugnt och inte planera för mycket. Jag hoppas bara det går över och att jag får må bra igen.... snart. För mina barns skull.