Så kom dagen då vår bebis äntligen skulle förlösas. Mamma kom ner kvällen innan, vår ängel! Sedan ringde vi Huddinge förlossning kl 8 och fick veta att vi skulle få komma in kl 14. Mamma tog Harry till dagis och vi la oss och sov en stund. Kände mig så fruktansvärt trött och såklart nervös.

 

Vägen in till förlossningen var mycket lugnare den här gången än sist när jag översköljdes med värkar ståendes på knäna mot bakluckan, utan bälte och allt. Mark for och parkerade och jag väntade utanför med den stora BB-väskan. Vi fick träffa en trevlig barnmorska som sa att vi skulle få ha Marlene med oss - kvinnan som hjälp mig på stödsamtalet! Hon som var helt underbar och som vi lärt känna. Vi fick förlossningsrum nr 6 och jag bytte om till snygga sjukhuskläder och sedan var det bara att vänta i flera timmar. Men under tiden lyssnade vi på radio, pratade, läste tidningar, åt lunch och mådde faktiskt ganska bra. Jag kände mig lugnare och tryggare ju längre tiden gick. Narkossköterskan kom och satte in min epidural-spruta (inte skönt) och dropp och de gav mig lavemang och tog hål på vattnet. Jag var redan nästan halvvägs öppen och hade tydligen lite värkar utan att ens ha blivit igångsatt! 

 

När klockan blev kväll och mörkret lagt sig började vi fundera på hur länge det skulle ta? Skulle bebisen födas nästa dag, på Tisdagen kanske? Barnmorskan skulle gå hem kl 21.30 och innan hon gick satt hon i mer värkförstärkande dropp och jag fick sitta på en sån där gym-boll. Det kom två nya barnmorskor som skulle ta hand om oss och de var så trevliga så vi satt och pratade glatt med dem..... men DÅ!! Då kom värkarna! Helt plötsligt. Efter någon kvart fick jag be om epiduralen och barnmorskan undersökte mig snabbt. Oj, 7 cm öppen och värkarna kom i ilfart.

 

Jag hann inte andas. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Profylaxandningen fungerade inte, jag hyperventilerade. Alla knep och tips jag läst om för att hålla mig lugn - ingenting fungerade plötsligt. Så började barnmorskan ta på sig plasthandskar och frågade plötsligt om jag ville krysta! JA!!! Jag krystade och krystade och hörde hur de pratade med Mark om hur mycket hår bebisen hade. Så helt plötsligt - kom bebisen ut! Så snabbt, det tog 50 minuter från då värkarna började göra ont tills han var ute. Vår skatt, vår andra son. Vår Eddy. 

 

Jag bara grät och skrek 'bebisen' hela tiden, jag var så lycklig, så lättat och enormt glad. Jag har nog aldrig känt mig så upprymd förut i hela mitt liv. Det är klart jag var det med Harry också, men då var jag så slut och så yr att jag var som i en dimma, nu var jag med på ett helt annat sätt.

 

Eddy Bruce Onken föddes den 18 Februari kl 22.25. Jag tackar Gud att det gick så fort. Visst, det gjorde vidrigt ont och jag hann inte ens få den där epiduralen som jag drömt om, och jag höll tydligen på att bita av Marks bröstvårta, men det gick så bra. Huddinge sjukhus är helt fantastiskt och jag är evigt tacksam för att jag fick föda på detta sätt.

 

Vilken dag, vilken lycka. Och min älskade Eddy är så vacker. ♥ Vi stannade inte ens ett dygn på BB innan vi ville hem och visa upp honom för nyblivna storebror Harry och mormor Ann-Marie som hade dukat så fint med fika och princess stubbe.

 

Mormor och Harry går på dagis....

 

 

Tänkte berätta lite om vad som hände innan förlossningen. Så.... jag hade ju svårt med att ens tänka mig att föda ut mitt barn. Jag vet inte vad det var, men jag blev så rädd. Det tog över hela min vardag. Jag tror inte det hjälpte att jag fick gallsten (vilket jag inte visste då som tur var) och mådde illa hela tiden. Jag kunde inte äta nästan någonting och var så orolig över ifall förlossningen skulle gå för fort, om det skulle börja för tidigt och ingen skulle kunna ta hand om Harry (även fast vi har kompisar i stan) osv. Jag var också otroligt rädd för smärtan, som faktiskt är det värsta jag varit med om. Det där med att man glömmer hur ont det gör är inte sant. Min barnmorska på MVC skickade en remiss till Huddinge sjukhus som tog emot mig på ett underbart sätt. Jag fick träffa barnmorskan Marlene på en specialistmottagning och hon satt och lyssnade på mig och Mark i 1 1/2 timme då jag mest bara grät och hade panik.

 

Då fick jag det lugnande beskedet; jag skulle få bli igångsatt, nio dagar innan beräknat datum. Jag hade ju redan varit in en gång med förvärkar så de visste redan att jag var 'mogen' nog att föda. Det här hjälpte mig så otroligt, nu kunde jag planera och känna mig lugnare! Min älskade, underbara mamma bokade tåg direkt och skulle komma ner och ta hand om Harry, så där föll en sten från mina axlar. Jag skulle hinna få plats på förlossningen (kan vara svårt i stockholm) och jag skulle få en epiduralspruta insatt INNAN värkarna började. En eller flera stenar till föll från mina axlar. Jag skulle känna mig trygg att det fanns personal på plats att ta hand om mig när de värsta värkarna började. Ja, jag kan inte tacka min barnmorska nog, och Huddinge sjukhus som alltid tagit så bra hand om oss. Allt kändes mycket bättre, även om jag fortfarande var nervös såklart. Och jag kan inte tacka min mamma nog heller, hon är en ängel. Vad skulle jag göra utan henne?

 

Jag hade verkligen försökt allt innan. Jag hade läst böcker om förlossningsrädsla och hur man handskas med värkarna (dessa 'hjälpande' böcker gjorde dock tvärtom; fick mig panikslagen!!!!), hade tänkt positivt, hade gått igenom allt i huvet tusentals gånger och försökte lugna mig själv, men inget hjälpte, så det här var det bästa som kunde ha hänt.

 

Här är Huddinge sjukhus.

 

 

Så vi njöt av några lite lugnare dagar innan förlossningen och berättade bara för de närmaste precis vilken dag bebisen skulle komma. 

 

Till slut kom dagen innan förlossningen.... då var jag så här stor! Vecka 38 +3 dagar just då. Kändes som jag var på väg att spricka och bebisen ramla ut vilken sekund som helst.

 

 

Var min älskade mamma här och pysslade om oss alla, vi träffade kompisar och sålde vår gamla skoda och köpte en 'ny' Ford av grannen! :)

 

Här är magen och vaggan som mamma gjort i ordning. Filten har min kära mormor gjort! Sååå fin!

 

 

.

Januari och Februari;

 

Börjar med gravid-magen som bara blev större.... och större..... och större! Fy sjutton vad jobbigt det var den här gången. Jag led faktiskt av att jag inte kunde göra någonting. Låg mest på soffan och Mark fick göra allt. Jag hade ont överallt och mådde så illa. Foglossning, panik inför förlossningen och tryck neråt. Kunde knappt ta mig upp för trappan hem och ville helst inte ens gå ut (inte likt mig)!! Men allt var ju inte negativt eftersom jag längtade så mycket efter att få träffa bebisen. Jag VISSTE ju att det var värt att möda och all smärta till slut. ♥