Godnatt
Men först blev jag skitarg när de ringde mig från jobbet, jag ville bara fara hem (hade bott tre nätter redan på hotellet vid heathrow och var less!) och hade planerat hela min helg med vänner i London, jag ville absolut inte åka bort i sex dagar! Men som det mesta i livet så handlar det om överraskningar och oväntade händelser, och jag har skrattat non stop och har såååå roligt med mina underbara arbetskamrater! Jag tror vårat skratt och glada humör spred sig, för alla passagerare har också varit ovanligt glada!
Nu har alla gått till sina hotelrum för att sova bort det mesta av dagen, klockan är 7 på morgonen och det är mörkt och kallt. Jag ska också krypa till sängs....känner mig alldeles yr av jetlag och trötthet.
Godnatt.... eller ska man kanske säga godmorgon?
Jag är i alla fall inte hemlös!
Mark och jag ska flytta ihop så det borde egentligen vara två av oss så man i alla fall har sällskap men Mark är ju på sjukhuset tills på måndag så ikväll fick jag gå själv. Så hur som helst, där gick jag hoppfullt ner för Fulham Palace Road, i mina 'hemtrakter' i samma område där jag bott förut i 3 1/2 år. Där jag känner mig som hemma.
Så...jag hittade gatan och huset utan problem och knackade på den gamla ruttna dörren där gatunumret hade ramlat bort och redan innanför dörren och upp för trappan var den beiga heltäckningsmattan äcklig, rummet var ett litet dubbelrum (med egen toa dock!) och köket var det minsta kök jag sett och där fanns EN liten soffa inklämd i ett hörn; vilket betyder att det inte finns något vardagsrum. Och detta skulle vi alltså måsta dela med fyra andra!
Och sedan är det ju det här med priset..... 12000 kronor i månaden för detta lilla rum!!!!
Så är London. Jag blev utfrågad en massa frågor för att se om jag var bra nog att bli accepterad in i deras hus men jag orkade inte bry mig om att charma dem och gick hem... jag visste att jag aldrig skulle bo där ändå. Nu kollar jag inte på en enda bostad igen utan Mark!!
När jag var på väg hem fick jag den välbekanta känslan inom mig, den känslan som jag alltid får när jag tittar på ett ställe som jag inte vill bo i... 'Tack och lov att jag har mitt lilla rum, där jag känner mig som hemma i alla fall just nu'. Jag skyndade mig hem i den kalla höstkvällen.
Nu sitter vi hemma i vardagsrummet, vi är sju stycken här inne just nu som nästan ligger ovanpå varandra i sofforna. Det är två till som ska bo här i en vecka till fick jag veta idag, så då blir vi totalt 11 personer i huset!
Tur att jag har mitt jobb, då jag alltid får ett stort fem-stjärnigt hotelrum med badrum alldeles för mig själv.
Nattugglan som inte vill sova
Det är alldeles tyst i huset just nu. Mina housemates, Olga och hennes kille, Brady, Luke, Roch, Adam och Wattsie ligger alla och sover och det är mörkt. Känns konstigt, alla rum är fulla (t.o.m vardagsrummet där våra dossers ligger) men det är tyst, för en gångs skull. Annars (speciellt helger) är det alltid livat.
På natten tänker jag alltid mycket mer på allt än vad jag gör på dagen också. En sak jag funderar lite över idag är varför alla hatar Måndagar? Jag har läst vad alla skriver på Facebook och sina bloggar om hur de avskyr måndagar. Vad är det för mening med att gå runt och avsky sitt liv? Är det på grund av att ingen gillar sitt jobb? Jag förstår inte varför man går och slösar bort sin tid och sitt liv med att bara längta framåt? Mitt råd är att fånga nuet!!!!! Lev livet på det sätt som gör dig lycklig. Om du inte gillar ditt jobb, så byt! Livet är för kort för att gå runt och beklaga sig för småsaker som man faktiskt kan ändra på! Klart att mitt liv inte är en dans på rosor varje dag, men är jag inte lycklig så försöker jag att göra mig själv lycklig igen. Det jag absolut ÄLSKAR med mitt jobb är att jag är ledig så mycket, och jag jobbar aldrig bara måndag till fredag så jag får aldrig någonsin den där jobbiga söndags-känslan som alla verkar få hemma i Sverige. Här i London är det aldrig vardag. Det passar mig perfekt. Man vet ibland inte ens vad det är för dag, månad eller år, det är sant! Ibland tror jag att det är lördag när det är tisdag och ibland tror jag att det är April i September, det hände mig förra månaden, jag sa till någon att påsken snart var här, och jag var allvarlig. Ha ha. Ja, jag vet att jag är galen.
Förresten är jag lite besviken på att det så sällan är någon som lägger in kommentarer i min blogg. Enligt statistiken är det en del som läser den, men varför skiver ni inget då? Skriver jag så tråkigt?? Hm...har läst andras bloggar och fast vissa av dem är skittråkiga får de kanske 20 kommentarer om dagen, hur kommer det sig?
Jag ligger och tänker på min familj också just nu. Jag pratade med mamma lite snabbt ikväll och jag har inte pratat med pappa på evigheter! Jag saknar dem alla. Vi hörs av alldeles för sällan. Tänkte lägga in lite bilder på mina älsklingar sedan är det nog dags att släcka lampan om jag ska orka upp och packa väskan för ännu ett äventyr.
Jag kan tyvärr inte få in alla mina kära släktingar i bloggen men här är mina allra närmaste som jag saknar så mycket varje dag. Det är det enda jobbiga i mitt liv, att bo så långt ifrån de som betyder allra mest för mig.
Nu ska Cilla sova. Godnatt
Mamma och Sebastian busar på stan. Alltid lika glada!
Min söta lilla farmor när vi hade en kräftskiva för två! Alltd har vi mysigt när vi ses, farmor och jag!
....illlaaaa
Häromdagen fick jag ett sms av min syster Matilda. Det stod 'Ville bara tala om att Sebbe kan säga Cilla nu'. Jag blev alldeles tårögd och fick hålla mig föra inte börja gråta av glädje och stolthet där på tunnelbanan. Sedan pratade jag med mamma ikväll och hon bekräftade det hela. Sebbe hade tittat på ett kort hemma hos henne där jag var med och han hade sagt...
'illaaaa' och pekat på mig!!!!
Sebbe, din moster ÄLSKAR dig! Jag önskar att jag kunde vara där och leka med dig och krama dig oftare! Jag är så stolt över att du vet vem jag är, mitt kloka lilla gudbarn!
Lite ensam
Han for igår till sjukhuset för att göra ett medicinskt test (och få massor med pengar för det). Han ska bo där i tio dagar och prova någon medicin för forskning och han får inte ens gå ut på hela tiden.
Och här sitter jag och saknar honom. Jag var tvungen att laga mat själv igår (men gjorde tillräckligt för att det skulle räcka till idag med eftersom jag är lite lat), men annars brukar det vara han som lagar mat. Försöker övertala mig själv att det är skönt att vara ensam och att se på 'Sex and the city' och äta mat i sängen och bara dega, men det är tomt. Visst, jag har 6 andra killar här i huset som jag kan hålla mig sällskap men det är inte detsamma. Mark och jag har så roligt ihop, vi skrattar och myser och gör alltid roliga saker. Tiden går alldeles för fort när vi är tillsammans och alldeles för sakta när vi inte ses.
Räknar dagarna.....
Sopkorgar av plast kan vara bra för mer saker än bara sopor
Igår vid lunchtid skulle jag och Mark gå till Walkabout- den galna australiensiska puben i Sheperds bush med ett gäng kompisar. Mark sa 'I'm only going for two drinks and then I'm leaving'. 'Ok', sa jag. Så vi tog bussen dit och köpte oss varsin drink och satte oss med våra vänner och pratade......
Ca sex timmar senare var det packat där inne och vi dansade och sjöng till musiken, mer och mer kompisar hade kommit dit en efter en, vi var ett stort härligt gäng. Mina vodkas hade bytts ut mot 'snakebites'....
Ca nio timmar senare hade allt förvandlats till ett enda 'blurr', min syn och mitt minne i en suddig röra och vi raglade vi ut ur den stängda puben, vi var sist kvar i baren! Vakterna skyndade på oss och påminde om att det faktiskt var STÄNGT! Vi kramades med alla utanför, skrattade och surrade och hoppade på bussen hem, sa hejdå till alla andra och köpte varsinn kebab med vitlökssås och åt det i sängen.... sedan minns jag inget mer.
......förrän några timmar senare in på natten då jag vaknade med en äcklig, vidrig, hemsk känsla....åhhhhh....panik! Marks armar var runt mig och det var svettigt i sängen, min mage värkte, måste på toa...men hur skulle jag klara det utan att svimma? Åhhh vad skulle jag ta mig till? Snabbt, snabbt, det blev till att kravla sig ur sängen och göra mitt gamla trick som inte har gjorts på väldigt länge, tömma papperskorgen på sopor så snabbt som möjligt, bara hälla ut dem på golvet- vem bryr sig när man har panik- och stoppa ner huvudet i den.... och spy!
En stund senare låg jag och grät i sängen av panik för jag mådde så illa, och stackars Mark fick gå och tömma och göra rent papperskorgen, hämta sin sovsäck i förrådet och sova på golvet. Själv vaknade jag i morse av att jag låg och kramade sopkorgen i sängen och Mark snarkade nere på golvet! Vilken syn. Min garderob hade dessutom rasat över på golvet igår så han låg ovanpå alla mina kläder och skor!
Ska man aldrig lära sig? Snakebites är den farligaste drinken som finns (men dock så god), men själv skyller jag på kebaben! ;)
New York, New York
Start spreading the news
I'm leaving today
I want to be a part of it, New York, New York
These vagabond shoes
Are longing to stray
And make a brand new start of it
New York, New York
I want to wake up in the city that never sleeps
To find I'm king of the hill, top of the heap
These little town blues
Are melting away
I'll make a brand new start of it
In old New York
If I can make it there
I'll make it anywhere
It's up to you, New York, New York.
I want to wake up in the city that never sleeps
To find I'm king of the hill, top of the heap
These little town blues
Are melting away
I'll make a brand new start of it
In old New York
If I can make it there
I'll make it anywhere
It's up to you, New York, New York.
Har precis, neddränkt i regn skyndat mig genom gatorna fyllda med människor med paraplyer och gula taxibilar, genom Central Park till 5th Avenue, gick in på TIffany's och Abercrombie på vägen. Satte mig i Starbucks och bara tittade ut genom fönstret i regnet, och bara njöt. Det känns som jag är i en film (faktiskt sa killen i kassan på Starbucks att jag såg ut som en filmstjärna där jag stod med nerdränkt hår och jacka och beställde, ha ha).
Jag älskar New York, regn eller inte regn, spelar ingen roll.
Här är några bilder som jag tog idag. Försökte fånga staden precis som den var i det gråa höstvädret.
Central Park
Madison Avenue
Starbucks, en trogen vän!
Houseshare
Alltså alla som vet hur det är att bo och dela hus i London borde gå och se 'Vegemite Tales'. Det var den bästa teatern jag någonsin varit på! Så här två dagar efteråt tänker jag fortfarande tillbaka på hur bra det var, vad de sa och vad som hände. Alla karaktärer i teatern kände jag igen (har bott med minst en av dem alla) och det fick mig att njuta, skratta högt och t.o.m gråta. Det kändes som jag var en del av det. Det var mitt liv i London som i ett nötskal. Alla olika personligheter man måste stå ut med och allt roligt man har hemma i vardagsrummet medan man delar hus.
Ibland frågar min familj hemma 'hur orkar du dela hus så här, stackars dig Cilla', men om jag ska vara ärlig så skulle jag aldrig vilja vara utan mina erfarenheter. Man har alltid sällskap och roligt när man är hemma. T.e.x igår kom jag och Mark hem på kvällskvisten och skulle se på sista matchen rugby hemma. Vi hade varit i puben med vänner hela dagen och fortsatte dricka vin och öl och så kom våra housemates Regan och Michael hem och vi satt och pratade och skrattade resten av kvällen och hejade på rugbyn, och tillslut kom Wattsie hem och raglade in och fick oss att skratta ännu mer!
Idag har vi varit hemma och lagat mat, sett på film, hängt tvätt medan alla kommit in och ut i köket och vardagsrummet och vi har pratat om helgens bravader, om hur Wattsie var tvungen att köpa toalettpapper till en tiggare på affären, om hur Adam varit ute och rest och träffat tjejer från alla länder och avslutat sin semester med att dra hem en tjej igår, som han jagat i evigheter... men avslutade med att säga 'no, she is not the kind of girl I want as my girlfriend!' Typiskt. Sedan kom Luke hem och sa att han blivit så full igår på rugbyn att han somnat hemma hos några kompisar och inte ens kunde gå på jobbet idag, han vaknade och visste inte var han var!
Idag flyttade en ny tjej, Olga från Tjeckien och hennes kille in. Ännu två människor att lära känna och kanske bli irriterad eller kanske bra vänner med. Livet i London blir aldrig vardag och aldrig tråkigt.
Nu ska jag krypa ner i sängen med Mark och se på dvd. Imorgon bär det av till Boston och på Onsdag New York!
Tänker tillbaka...
Nu när jag slutat gråta kan jag tänka tillbaka på allt roligt vi hade! Som vanligt när de är här var det en helg fylld av shopping, skratt, prat (om ALLT, jag menar allt, t.o.m vilken av oss som var mest kär och vem som skulle ha sex först när de kom hem till sin partner och saker som hur feta vi var, hur mycket vi shoppat och om livet i allmänhet!)
Det är underbart att ha så många minnen med sin kära familj som man samlar på sig och kan ta fram lite då och då. Som idag såg jag 'Mr Bean's holiday' på dvd och mindes när vi urtrötta gick runt på The National gallery i Trafalgar Square och Matilda och jag fnissade om när Mr Bean jobbade där och strulade till allt. Och när vi gick förbi den där irriterande operasångerskan (som mamma tyckte var underbar)
och Malin sa 'Men släng dit ett äpple så kanske hon blir tyst!'. Sedan när mamma och Malin absolut måste på Primark varje dag tills Matilda blev less så Matilda och jag dissade Primark och gick på Hamleys och kollade på leksaker och sedan gick till sex-distriktet och köpte sexleksaker till mamma och Malin, som vi gav dem och skrattade över när vi åt lunch i Covent garden. Och när Matilda suckade 'Och jag fick bara vara på Topshop i en timme och nu har de varit i den där sminkaffären i en och en halv timme! Och varför måste de gå på Primark vaaaaarje dag?'Och jag minns hur vi satt helt sluta utanför Primark den första dagen men säkert hundra kassar! Folk gick förbi och log och nickade mot våra påsar och en städare fick sopa runt kassarna! Och Malin hade lämnat spår efter sig med sina trasiga promenadskor som blivit helt utslitna efter shoppingrundan!
Och när vi senare lite glada och lulliga gick ut ur puben med alla kassar nickade en gammal man mot Matilda och sa 'Have you been shopping daaaaarling?!' Ingen fråga om saken, Sir!
Här är gänget utan för Primark efter de stängt och vi nästan blivit utkastade! (Trots allt kunde inte Malin och mamma dock låta bli att gå förbi senare igen efter puben medan de städade och dörrarna var låst på Primark och personalen vinkade hånflinandes att de minsann inte kunde komma in! He he.)
Inne i provhytterna kan man minsann också ha kul!
När Matilda och jag blir trötta händer det alltid lite mer knäppa saker, som att t.e.x ta ovanliga bilder...och skratta tills tårarna rinner och ingen fattar vad som vi egentligen tycker är så roligt!
Syskon-kärlek
Mellan shopping och pubrundor kom vi på att vi måste ju faktiskt göra något turistiskt också så vi for till Big ben!
Jag har så många minnen och roliga bilder. Hoppas det inte dröjer så länge förrän vi gör om det hela igen! Jag längtar redan!
En ledig helg!
Har varit hos frissan och är strax på väg till centrala London för att gå på puben, och sedan se Vegemite tales med min älskade Mark. Åh vad härligt att vara ledig! Jag har velat gått och se den här komedi teatern såååå länge, den handlar om ett gäng australienare som bor ihop i London...precis som mitt liv, fast att jag inte direkt är australienare! Imorgon blir det pub med vänner, då Australien spelar rugby mot England.
Jag har så mycket att skriva om men har inte hunnit eftersom jag varit i Chicago i veckan, men jag lovar att lägga in några bilder från förra helgen, då jag hade en underbar helg i London med min mamma, moster Malin och syster! Så det kommer....
Ha en bra helg så länge!
Sex and the city
När jag var i New York sist tog jag en 'Sex and the city tour' där vi fick se alla möjliga ställen där de filmat! Åker ni dit någon gång så borde ni absolut göra detsamma!
Wonderful!!
London on a sunday afternoon
Idag var det rugby (Mark är där i Frankrike och såg matchen live) så jag for till West Kensington och gick på puben med min kompis Julie och hennes vänner och såg på det. Hade några trevliga timmar innan jag blev less på alla nya zeeländare som knuffades och skrek när deras match kom på TV, så jag kom på en ursäkt och for hem.
Satte mig i Starbucks i Hammersmith en stund och drack min favorit cafe latte och tittade på folk. Handlade mat och lagade en supergod Thai red curry med kyckling...mmmmummms!
Känns lite knepigt att vara ensam, utan Mark. Tänk att man kan vänja sig vid en annan människa så fort, jag saknar honom så enormt mycket! Jag bara tänker på vad han gör och att han skulle ha gillat min thai curry etc, etc. Fast å andra sidan får jag lite tid för mig själv och jag ska träffa min bästa killkompis Leighton imorgon och lite andra kompisar på tisdag och onsdag innan det är dags för min älskade mamma, moster Malin och syster Matilda att komma hit! Yey!!! Only three days to go! Jag får riktigt skärpa mig för att inte gå in på Primark och shoppa nu innan de kommer, för shopping kommer det minsann att bli då!
Nu ska jag ta och slappa och se på dvd i sängen. Lyxigt!
Måste bara lägga in en bild som jag tog igår på Heathrow. Jag blir så stolt när jag står där på Heathrow och ser ut över alla våra flygplan. Mitt jobb var drömmen i mitt liv och nu har jag nått den drömmen! Tänk vad många som gruvar sig att gå på jobbet, när jag själv längtar till mitt, det är nästan som en drog som tar mig på nya äventyr varje gång jag tar på mig uniformen och kliver på flygplanet!
Mer bilder från Ugandas barnhem
Uganda
Under den en-timmas färd till hotellet kämpar jag med att försöka hålla mina ögon öppna, jag är så trött, men jag vill se den värld utanför bussen i detta annorlunda, nya (nytt för mig), fattiga land. Jag kan knappt tro mina ögon. Det är som att vara mitt i en dokumentär från TV när vi svishar förbi små byar där människorna bor i skjul utan dörrar och fönster, små barn som är ute och skördar fast det är så tidigt på morgonen och de är så små. Det är dammigt och smutsigt och människor överallt.
Efter en timme kör bussen upp på hotellets uppfart. Det är nästan så att jag mår illa. Där ska vi bo, i det enda fem-stjärniga hotellet (Sheraton) i staden Kampala. Vi blir mötta och behandlade som kungar av hotelpersonalen och vi ligger en stund senare vid den underbara poolen i solen. Undrar ni varför jag mår illa? Jo, för att där ligger jag som en primadonna och njuter av solen och min cesar sallad medan de stackars människorna knappt har tak över huvudet och mat för dagen, alldeles utanför. Vad orättvist livet kan vara.
Vi går ut på kvällen och äter i en lyxig restaurang, vi dricker svindyrt vin och bara njuter.
Efter att ha njutit av mat, alldeles för många drinkar och en tio timmars sömn kravlar jag mig ur sängen med en dunkande huvudvärk och masar mig ner till receptionen. Där väntar en minibuss och vi är ett gäng som far till ett barnhem. Vi har med oss kläder, blöjor och saker till dem. När vi kommer dit blir vi bemötta med respekt av föreståndarinnan som också är en präst. Hon berättar om hemmet och att de lever på donationer och människor som oss. Hon berättar om hur det hittas barn lite överallt och har de tur, blir de överlämnade av polisen till det här hemmet. Igår hade det kommit en okänd man och lämnat in en liten pojke som han hittat på gatan. Barnen i det här hemmet är mellan 0-5 år.
Efter hon pratat en stund får vi gå runt i barnhemmet och titta oss omkring och får leka med barnen. Jag har aldrig sett så uppfostrade små barn, de äter själva fast de inte ens kan gå, de sitter på rader och tränar sig att kissa i pottan, de ligger tysta i sin lilla säng när de ska sova och de lyder varje ord personalen säger till dem.
Jag går in och tittar på de minsta spädbarnen. En liten pojke är bara en vecka gammal och var upphittad när han bara var en dag gammal. Jag står där och ser på barnen och känner tårarna välla upp. 'Cilla, du får inte gråta' tänker jag. Vi leker med barnen och jag håller dem i min famn. Trots allt har de det ganska bra här, och de är några av de få lyckligt lottade barn i det här landet, för att de har kommit till detta hem, de har tak över huvudet och de får mat och när de blir lite äldre har det t.o.m ett klassrum där de får lära sig att läsa och rita.
När vi far därifrån sitter jag och funderar....hur kan männsikor bara överge sina barn? Jag tänker på de små liven som inte har en mamma och pappa som bryr sig om dem, och de kommer aldrig att se sin familj. De kommer aldrig att få veta varför deras mamma inte ville ha dem. Jag tänker också på dessa mammor som överger sina barn. En liten pojke var upphittad i en sopkorg. Vad tänker hon som dumpade honom där? Undrar hon någonsin vart hennes lilla barn tog vägen, om han lever? Dessa kvinnor måste vara så desperata att de inte har något annat val.
Här är Olivia, en liten tjej på sju månader som jag blev extra fäst vid. Hon var så tyst och lugn, hon bara satt med mig och tittade förundrat medan hon rörde vid mitt hår. Jag undrar vad hennes öde kommer att bli?
Tänker lägga in fler bilder från barnhemmet men det får bli när jag kommer hem eftersom internet i Afrika inte är det bästa....
Imorgon bär det av tillbaka till England. Åtta timmars färd och jag är tillbaka i min 'verklighet' men med en erfarenhet rikare.
Funderar....
Från Cambridge till Uganda
Fast att jag varit sjukskriven i nästan en månad betyder det inte att jag slutat resa.... Jag har varit i Sverige, runt hela Frankrike, Wales...och igår var vi ett gäng som for till Cambridge. Vilken härlig dag vi hade i solen!
Här är jag och min underbara vän Belinda (som tyvärr far tillbaka till Australien på Lördag....)
Idag bär det av till Uganda. Jag måste strax dra mig ur sängen och börja städa mitt otroligt stökiga rum och sedan packa. Om jag ändå kunde få betalt för att packa min resväska!!!! Puh.... Hur många timmar går åt av mitt liv till att fundera vad jag ska ta med mig på varje resa?? Alldeles för många. Jag lär mig aldrig heller (fast liiiite bättre har jag nog blivit ;)
Jag kollade in hotellet där jag ska bo i Uganda och det såg underbart ut, så nu ska jag ligga vid poolen och se om jag kan tävla med Marks solbränna. Den lyckosten ligger just nu vid stranden i Frankrike- utan mig. Jag saknar honom så mycket. Tänk att man kan vänja sig så snabbt vid en annan människa, jag känner mig halv utan honom!
Här är min pool i hotellet i Uganda...ser helt ok ut, eller hur!?
Jag har nyss suttit på Facebook och lagt in lite nya bilder så jag bara måste lägga in min favoritbild på min systerson och gudson Sebbe! Jag älskar honom, är han inte underbar!!!!!!!¨
Min syster
Varje dag går jag in och läser min egens systers blogg. Vi bor inte ens i samma stad, inte ens i samma land, men det finns nog inget som någonsin kan komma emellan vårat starka band, trots avståndet. Jag är så lycklig att hon finns.
När jag först flyttade till och från England för tio år sedan brukade hon gömma små brev i min väska, som jag hittade och läste på flyget. Jag minns vad som stod där i, och hur tårarna bara vällde fram när jag läste hennes kärleksfulla ord. Jag minns den saknaden jag brukade känna för henne, så stark att jag ibland började gråta när jag tänkte på henne. Jag har alltid ångrat att jag inte fanns där under hennes tonårstid, men samtidigt har vi haft så många speciella stunder och riktigt tagit vara på varandra när hon kommit till mig i England och när jag varit hemma.
Hon skrev om några av våra minnen i London i hennes blogg häromdagen och det fick mig att skratta så. Allt galet vi gjort tillsammans, och fortfarande gör! När vi är tillsammans händer det alltid något galet!
Jag minns....
När farmor och farfar stannade vid lekparken på Hemmanet och jag rusade emot dem och de ropade 'Anna-Cecilia, du har fått en lillasyster!'
När jag bar det lilla knytet runt huset och visade henne hennes nya hem fast att hon bara var några dagar gammal.
När hon duschade och jag alltid brukade stå på skåpet brevid duschkabinen och titta ner på henne och hon älskade det. Sedan brukade jag stänga av duschen och låtsas att det var något fel på den och när hon tittade förundrat vad det kunde vara för fel satte jag på duschen på fulla drag och hon skrattade så hon nästan kiknade när vattnet sprutade i hennes ansikte!
Alla gånger jag satt där på planet och storgrät över att jag lämnat henne.
Allt smink jag kletade på henne när vi skulle till Redback. Inte många 15-åringar som varit på Redback mer än Matilda tror jag! :)
När vi lovade varandra att mötas på Brighton pier.... Matilda, you know what I mean, och du har rätt- vi ska hålla det!
När vi paddlade en liten eka runt i Windsor. (Efter vi ringt mamma och bett om mer pengar eftersom vi gjort slut på alla vi hade!)
När mamma ringde och sa att Matilda inte kommit med planet hem från London (vilket var en lögn) och mitt hjärtade hoppade rakt upp i luften av skräck! Åh, det var mitt fel att hon fick springa till gaten!
När vi bråkade på Drottning gatan och hon sprang ifrån mig och pappa och vi hittade henne sittandes på en trappa och tjura vid slottet.
När vi tvingade pappa att ha på sig de där spiral-diademen med glitter hjärtan på husvagns semestern.
När vi brukade sitta vid matbordet (hm...det gör vi visst fortfarande) och gapa med munnen full av mat när mamma och pappa inte såg något, sedan skrattade vi som galningar och de bara tittade på oss som att vi var knäppa och skakade på huvudet.
När hon hade något att berätta den där söndagen efter gatufesten och jag visste redan innan hon sa det att hon var gravid! Och jag var den första av alla som fick veta!
När hon höggravid kom till London och nästan svimmade i Primark i kön till provrummet!
Känslan av att komma in i hennes och Tobbes lägenhet och se det där underbart vackra lilla knytet som var hennes son, ligga där i sin lilla vagga.
Det är så många minnen som väller upp inom mig, jag skulle kunna skriva hela natten.
Matilda, du är alltid i mina tankar fast jag är i andra länder. Tack för att du finns.
Me- the Rugby fan ;)
Efter att ha varit hemma från Frankrike endast i en natt packade jag väskan och for med mina vänner till Cardiff i Wales. Där väntades en helg full av Rugby (Australien vann, yey!), fest, camping vid havet i tält och många skratt och roliga stunder med ett härligt gäng. Solen sken och det var fortfarande sommarvärme i luften. Underbart!
Idag flög Mark tillbaka till Frankrike där våran van som vi döpt till 'Le Sav' väntar.....utan mig. Han blir borta i två veckor medan jag måste gå tillbaka till jobbet efter nästan en månad av att vara sjukskriven. Jag fick reda på att jag inte behöver jobba förrän på Onsdag, då ska jag fara till Uganda i Afrika. Så imorgon har jag tid att följa med mina vänner Belinda, Adam och Benny till Cambrige för över dagen. Så semestern är inte riktigt slut än..... ;)
Här är jag och Adam i Wales i den packade rugby stadium!
Kärlek
Kom precis tillbaka från att ha varit och kampat runt Frankrike med Mark.
Jag är kär - både i Mark och i de underbart vackra Frankrike. I landskapen, sjöarna, bergen, skogarna och de små semester-orterna som låg längst det kristallklara havet. I värmen, solen och maten.
Kärlek är bland annat friheten att bara kunna stanna vid en liten sjö eller vid stranden och laga mat på en liten gasspis och sedan sitta på sin solstol i solnedgången med en kall öl. Och inte en annan själ än oss två så långt ögat kan se.
Kärlek är att stanna och äta varmkorv uppvärmd i en termos med vyer över havet och röda klippor och sitta där tillsammans.
Kärlek kan också vara att gå och se på rugby och heja på hans lag fast man egentligen inte alls hade brytt sig om det annars! ;)
Kärlek kan också vara att promenera i soluppgången tillsammans, på stranden, innan någon annan soldyrkare hunnit dit!
....eller att vandra hand i hand längst Nice's upplysta strandväg den där sista kvällen på semestern.
Livet är så härligt ibland att jag inte kunde låta bli att dansa runt en påle vid stranden i Cannes!
Livet- som att klättra upp för ett berg
Berget
Här i livet är det som om man ständigt klättrar upp för ett berg. Man kämpar och kämpar. ena dagen kanske det går trögt och nästa dag mycket lättare. Det kan regna och blåsa och man känner för att bara ge upp, men nästa dag får man hopp igen, inom sig, när solen går upp, molnen försvinner och det är varmt.
Sedan når man toppen står man där och lycklig och stolt ser ut på den vackra utsikten. Det känns som om man är på toppen av livet, inte bara berget! Man har lyckats med det man kämpat för, besegrat det man trodde var omöjligt och man har nått sitt mål.
Men medan man står där en stund börjar det regna så smått, och toppen av berget och stenmassan under blir våt, och man försöker ta ett steg, men man halkar! Man glider ner för berget igen, på mossan, ibland halkar man bara ner en bit, sedan kravlar man sig till toppen snabbt igen, men ibland halkar man ända ner till botten av det berget man precis besegrat. Och måste börja om.......igen och igen och igen händer det, som en cirkel. Men hur många gånger ska man orka klättra upp?
Jag tror att vi fortsätter klättra upp för berget, för att vi ger aldrig upp i livet och strävar efter den där lyckokänslan. Och det är värt det när man står där på toppen och ser allt det vackra framför en. Det sista som lämnar människan är hoppet.
Så är livet.
Igår var allt på toppen, jag stod där i solen och njöt. Idag halkade jag ner en bit och måste börja klättra upp igen. Men hur många gånger i livet ska man orka kämpa sig upp? När allt är som bäst så måste det alltid hända något så man inte blir för bortskämd med att må bra där uppe på toppen.
Mark's nya van är redan trasig, han hämtade den igår, och vi skulle fara till Frankrike imorgon och campa i bilen! Nu vet vi inte hur det blir? Och jag har fått ett ilsket, vidrigt email där jag blir lurad av Chrissie på pengar igen. Varför? Jag har inte ens gjort något fel?? Vi har väntat fyra månader på att få tillbaka vår depossit från vårt f.d hus, och nu är det nästan inget kvar, för den där hemska ragatan. Jag trodde hon var en vän. Hennes kille har även lurat Mark, men det är en annan historia. Jag orkar inte med såna där människor mer. Vad gör jag för fel? Är jag för snäll och naiv?
Jag trodde man skulle behandla folk som man vill bli behandlad själv? Har jag fel?
