Som på ett ögonblick har det lagts ett tjockt svart moln över min soliga himmel. Det som var så soligt på dagen och stjärnklart på natten. Nu är det plötsligt mörkt och kallt och jag sitter ensam klockan fyra på morgonen och kan inte sova. Man får inte vara lycklig för länge, för då kanske man tar det för givet? Eller....? Vad annars är det för mening med att inte få¨vara glad och lycklig längre än ett par månader?

Idag fick jag reda på att jag måste flytta IGEN. Jag ska börja leta redan i morgon och jag vet redan hur otroligt svårt det kommer att bli. Nu blir det till att dra upp de små trygga rötterna man sått igen och packa ihop till något nytt och främmande. Orkar jag det?

Sedan har jag magsjuka som på beställning. Inte för att det är hela världen, för det går nog över snart, men jag är snart också ensam igen. Jag bara vet det. Jag tänker inte gå in på detaljer här men jag fick det bekräftat ikväll. Jag visste man aldrig kan ta något för givet så jag är glad att jag njöt medan lyckan varade i alla fall, för det tar nog länge innan jag får känna mig lycklig igen.

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig och mitt liv? Det går från mörker till lite retandes ljus, sedan kastas man tillbaka till verkligheten igen mot sin vilja. Andra männsikor går genom livet utan en enda prövning. Undra varför?