Alldeles innan vi skulle landa i natt och jag hade varit så upptagen med allt jobb ombord, råkade jag fånga en skymt av fönstret vid dörren på flygplanet. Jag stannade till och tittade ut... där såg jag ett underbart vackert landskap blandat av havet och små, små öar och höga berg i bakrunden. Det var lite disigt, nästan mörkt, och i bakgrunden syndes en sån rosa, vacker solnedgång. Jag var tvungen att stanna där vid fönstret i några minuter och bara beundra det jag såg.

Tänk att man är så stressad att man inte ens hinner tänka på vad som händer runt omkring en. Det händer ganska ofta att jag helt plötsligt, av en slump fångar en skymt av fönstren och varje gång blir jag lika förundrad, av hur vackert det är där ovanför molnen, uppe i skyn.

Jag har sett öknar, berg, hav, moln, storm, solnedgångar och soluppgångar. Och alltid är det lika vackert. Och när jag står där och ser mot solen är det ofta som hela mitt liv får en mening. 

Det som står på tavlan i min mammas kök kommer alltid tillbaka till mig genom livet, speciellt när jag ser de där vackra vyerna av världen. Just de orden reflekterar verkligen livet tycker jag.