Nu har jag bestämt mig för att skriva på svenska! Det är nog ändå ingen engelsktalande som läser min blogg... :)

Här sitter jag med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag har precis läst min kära mosters Malins blogg. Jag tycker att alla borde läsa den, den är rörande, så fint skrivet och med underbara bilder. Jag blir helt uppslukad när jag läser den och det känns nästan som om jag känner känslorna hon känner och som om jag är där med hela vår underbara familj. Familjen är lyckan. Och ändå har jag bott utomlands nu i tio år. TIO ÅR!

Själv är jag långt från livet hemma i Sundsvall. Jag sitter på min säng i mitt rum i London. Jag har varit i Johannesburg i Sydafrika i veckan och hade det så mysigt och roligt. De jag var där med i mitt 'crew' var såna härliga männsikor, och vilken underbar mat de har där!!

Sedan har jag ju gjort samma diet som Matilda nu i två veckor och fast jag har fuskat och druckit mer alkohol än vad man ska har jag lyckats gå ner 3 kilo på två veckor! Jag är sååååååå glad, äntligen är det på väg mot det bättre! Den gamla Anna-Cecilia som är smalare och lyckligare! Yes!

En annan sak som jag kanske inte borde skriva här på bloggen eftersom det kanske inte blir nåt (som vanligt om det är min vanliga tur) men som jag inte kan låta bli att skriva är, att jag träffat en sån fin kille! Han är som alla andra jag träffar en australiensisk kille och han är som vanligt yngre än mig. Han är en kompis till mina 'housemates' och från den stunden jag la mina ögon på honom var det som om världen svajade till litegrann! Och han måste ha kännt likadant, för nu har vi träffats hela förra  helgen och igår och idag. Vi gick och åt lunch och sedan var han här och skulle hjälpa mig med min medical och safety training som jag har med jobbet imorgon. Han är så fin, rolig, snäll, lättsam och trevlig, en sån där kille som alla tycker om. Hur det än blir är jag glad att han förgyller min tillvaro just nu, även om vi förblir kompisar eller nåt mer. Jag ska njuta av livet!

Det känns som allt har förändrats på senaste veckorna, slowly but surely. Sakta men säkert mot mer hopp och ljus och gladare stunder. Jag har helt plötsligt mycket mer kompisar, jag trivs där jag bor även fast det är bara tillfälligt, och jag har så roligt. Jag håller på att gå ner i vikt och jag ser fram emot sommaren! Så annorlunda mot för den dagen jag satt och skrev här på bloggen i slutet av April, när vi skulle flytta ut ur vårat hus på Rannoch Road. Då tänkte jag ständigt 'det är inte sant att allt som sker har en mening', allt gick emot mig. Men nu, så här efteråt ser jag att ALLT hade en mening. Jag är så lättad att vara ifrån Marcus, han gjorde mitt liv så mycket svårare. Jag är så glad att vi flyttade ut och jag fick en ny chans att träffa mer kompisar och inse att jag kanske inte måste bo på samma gator som de senaste åren! Man klarar sig ändå!

Alla dagar jag bad till Gud och inte fick något svar, det tar jag tillbaka. Och när man varit så nere som jag var, känns det extra underbart när livet vänder! Såklart vet jag att det kommer mer motgångar i mitt liv och att det inte är en dans på rosor men jag vill njuta av nuet medan det varar!

Sunset i Telaviv