Hur kommer det sig att man ibland träffar människor som man direkt känner sig naturlig med, som man känner att man kan prata om allt med, känna sig avslappnad med, vara sig själv med och prata i timtals med om allt och ingenting. Hur kommer det sig att vissa människor man träffat en timme känns det som man kännt hela sitt liv, som man kan skratta och skämta med eller bara öppna sig själv och berätta hela sin livshistoria för, fast man kanske egentligen inte känner varandra. Man blir ofta vänner för livet med dessa människor och längtar efter att umgås med dem när de inte är där, det känns som om man är likadana och har samma värderingar på livet. Det spelar ingen roll hur kort eller lång tid man kännt varandra för det sa bara 'klick' när man träffades. Jag älskar såna människor som bara osar av glädje och är öppna och som jag kan vara mig själv med. Som tur är har jag träffat många såna människor genom livet.

Sedan finns det de människor man träffar som man kämpar för att ha en normal konversation med. Som gör att man känner sig olustig när de är i samma rum. Man kan försöka vara hur trevlig som helst och prata och ställa frågor men tystnaden kryper sig alltid fram förr eller senare då man bara inte har någonting kvar att prata om, när de där alldagliga påtvingade frågorna svept förbi och man bara står där i samma rum fast man inte vill....

...Som Karen. Där, nu var det sagt. Karen och Kyle flyttade in i vårat hus för ca två månader sedan och jag kände direkt att vi inte hade någonting gemensamt. Hon är 26 år, nyförlovad, har ett bra jobb och har rest jorden runt, vilket betyder (tycker jag i alla fall) att hon borde vara avslappnad, lite världsvan, trevlig och veta hur man beter sig mot folk. Men hon är den konstigaste människan jag någonsin bott med, hon är sur, misstänksam, kanske blyg?, hon tittar alltid ner i golvet när jag säger hej sedan suckar hon alltid till innan hon säger hej tillbaka, som om hon inte vill men måste svara. Hon gnäller om räkningar och står i köket och lagar mat hela kvällarna, sedan ser hon på TV. Hon har inga kompisar, går aldrig ut, skrattar bara när hon ser på TV, är vegetarian såklart (och gnäller alltid om kött - fast hon äter lamm, hur nu det går ihop??), och är för mig i allmänhet en människa helt utan personlighet. Det enda hon bryr sig om är sina recept-böcker och hur saker ska göras i huset. Hon skriver lappar om regler, om var vi får hänga tvätten, att vi måste diska (fast vi alltid diskar!), ja mer eller mindre att allt ska göras efter hennes vilja. Allt i huset måste vara perfekt. Och varje dag som går verkar hon avsky mig lite mer, fast att jag alltid varit trevlig mot henne. (Egentligen skulle jag vilja ignorera henne totalt men så är jag bara inte.) När jag säger hej tittar hon på mig med avsky, som jag vore något som katten släpat in! Idag var det nog en av de första gångerna hon pratat med mig i vardagsrummet och det enda hon undrade var ifall jag tyckte det var rätt att kocken Gordon Ramsay visade sina barn hur man slaktar kor?!!!! Vem i hela friden bryr sig om sånt?????? Jag var tvungen att säga som det var; att jag aldrig ens tänkt på det och därför inte kunde svara! Det var höjden, jag insåg att vi aldrig någonsin kommer att ha någonting att prata om. När hon såg en maträtt med lamm på TV'n sa hon 'mums' precis samtidigt som jag sa 'åh, blä'. Vi är som natt och dag. Jag fattar verkligen inte hur hennes kille vill vara med henne, hon är som en 60-årig gammal torr kärring som aldrig varit utanför sin trädgård och sitt kök och som har så lite att göra att hon orkar bry sig om de minsta lilla detaljerna. Hon går t.o.m och släcker lampan i vårat sovrum om vi är nere i köket, hon slår av alla strömbrytare om de inte används (inte nödvändigt), hon vänder och vrider på mikrovågsugnen etc, bara för hon har för mycket tid att bry sig om allt. Hon måste ha så himla tråkigt!!!! När jag har erbjudit henne en drink när vi haft gäster har hon tittat på mig som om jag inte var riktigt klok och sedan gått in i vardagsrummet och stängt dörren (!!) och när hennes kille Kyle vill gå ut med oss måste han gå upp till deras rum och fråga henne först (eftersom hon går och lägger sig vid nio-tiden även på helgerna)!! Varför måste allt vara så precis i hennes liv? Jag har verkligen ingen förståelse för det, det finns viktigare saker i livet att bry sig om än petitesser!

Jag har lust att ruska om henne och säga 'Hörru Karen, du är ung, för ung för att bete dig som en gammal bitter kärring, ta och slappna av lite och njut av livet! Ha lite kul! Ta dig en drink. Skaffa dig ett liv så kanske du glömmer bort att ena glödlampan är trasig i köket (vem bryr sig??) och att det var någon som inte diskade sin sked i morse. Slappna av så kanske du får lite roligt i livet och kan få dig några kompisar!'

Men såklart måste jag bita ihop. Jag kan bara säga att jag längtar tills de flyttar hem till Nya Zealand i September!!!! Tills dess kanske jag får försöka droga henne i smyg med något glädje-piller någon dag?! Vad tror ni? Känner ni till någon lika torr människa som Karen?