Har några minuter på mig att skriva. Mark har varit ledig med mig två dagar i veckan så vi har mysat, vilat upp oss lite, ätit hembakade pizzor, läst böcker, suttit ute i den varma höstsolen och haft intervju i ambassaden. Intervjun verkade gå bra, vi blev förfrågade i seperata rum men sa såklart samma saker eftersom vi känner varandra så väl och inte ljuger. Nu måste vi vänta mellan två veckor till tre månader och sedan kanske, förhoppningsvis får Mark sitt visum! Då är det till att börja leta bostad och jobb i Stockholm vilket inte känns så lätt...... Vi längtar dock tills den dagen vi kan packa ihop och fara iväg med en fullpackad Cheva (som Marks föräldrar gav oss när de for) till Sverige. Ett nytt steg i vårt liv, då vi inte behöver dela lägenhet med någon och då vi kan slå oss ner och skaffa ett mer passande liv för två nygifta! :) Åh vad jag längtar!! Jag har ju aldrig bott i Stockholm heller så det blir nytt för båda oss.

Hur som helst, nu måste jag skynda mig att packa väskan, jag ska till Lusaka i Zambia, Afrika, i fem dagar. Typiskt att vara borta hela helgen men jag fick i alla fall ett par dagar med min man för en gångs skull! :)


***************************************************************************


Indien....

Känns så länge sedan jag var där nu. Ville skriva en riktigt bra reseskildring men känner inte att jag har tid nu, men skriver lite i alla fall.

Jag satt där på bussen klockan fyra på morgonen och hade precis anlänt i Hyderabad. En timme körväg var det till vårt exklusiva femstjärniga hotell. Jag var den enda som var vaken, alla andra sov efter en lång natt på flyget. Efter en stund kände jag tårarna kittla i ögonvrån. Det är bland det sorgligaste jag vet, att se ut genom bussfönstret i Indien, på natten. Där ligger det människor och sover på trappor till affärer och efter de leriga gatorna. Mitt i den sunkiga, blöta marken låg det små, små, risiga tält där de stackarna har satt upp boende. Inga toaletter inga duschar. Inget vatten och ingen el. Där bor de blandat med de rika människorna. Men de har inget och har ingen framtid att se fram emot. Det är hemskt! Vad har de att se fram emot, vad gör de hela dagarna? Hur kan de sova så där utan någonting? Jag frågade en av våra indiska crew-medlemmar om det inte berörde honom att se det där, och han sa att jo visst, men å andra sidan så medan han, som har det riktigt bra ställt, inte känner att han har råd att skaffa ett andra barn så föder dessa hemlösa människorna barn efter barn utan att tänka sig för vad de får för liv att leva. Ja, det kanske är sant. Men ändå, man blir verkligen berörd. Men vad kan man göra för att ändra på det som en individ? Ingenting!

Det var i alla fall farsinerande och fruktansvärt skrämmande att gå ut på gatorna där tusentals bilar, tok toks och fullpackade bussar susade förbi. Jag var tvungen att gå över gatan utan trafikljus, regler och ca 6 banor med trafik som aldrig stannande, och ett par indiska kvinnor hjälpte mig! De ledde mig genom trafiken, vi fick gå zik-sak genom den medans de tutade och inte ville stanna för oss! Mitt hjärta var ända uppe i halsen! Egentligen skulle jag inte ha gått ut någonstans men jag var tvungen. Jag fick jag fråga flera indier efter vägen vart apoteket låg, eftersom jag behövde anibiotika till min tand som gör så ont, jag hade en riktig infektion. Men de ledde mig åt fel håll, visade vägen men istället för till apoteket kom jag in i en stor byggnad som var mer eller mindre redo att rivas! Där gick jag ensam, upp för en massa mörka stentrappor där rutorna var krossade, inga människor fanns runtomkring och när jag gick förbi en gammal skylt som det stod 'medical clinic' på och såg blod och kiss-stänk efter väggarna var jag så rädd att jag skakade! Det fanns inget apotek där och jag skyndade mig ut på gatan med hjärtat bankande och mina ben svaga som spagetti!

På gatorna i Indien är det en salig blanding av bilar, kor, människor som ser rika och flotta ut till de fattiga i smutsiga kläder, det är asfalt blandat med lera, pölar med kiss, folk som stirrar på en blond tjej som om man vore ett djur på en circus! En ung indisk tjej kom fram till mig och bar på ett par frukter och sa 'hej' och log mot mig. Jag måste ha varit det konstigaaste hon någonsin sett, det sättet hon tittade förundrat på mig och tittade tillbaka på mig flera gånger när hon gick.

Hade dock riktigt roligt i Hyderabad också! Vi hade fest i en av killarnas rum i mitt crew! I tio timmar drack vi öl, vin, lyssnade på musik, dansade, skrattade, åt indisk mat och hade så himla kul att hotellets security bankade på dörren tre gånger och sa till oss att lugna ner oss! Ha ha ha! Det bästa med mitt jobb måste vara människorna jag jobbar med! De förgyller mina resor och man behöver aldrig vara ensam när vi har varandra. Alla i samma båt, vi känner inte varandra men under en resa är det som vi är en liten familj!

Nej nu ska jag skynda mig att packa väskan igen. Ett nytt äventyr väntar. Den här gången kanske jag ska ta mig till ett barnhem.