Sitter här och känner mig helt tom. Allt bara snurrar runt i mitt huvud. Sedan den dagen jag for till Rio....tja, det känns som evigheter sedan. Kan knappt minnas det nu. Minns bara en svag bris vid havet, där jag låg och solade mig och det salta vattnet som omslöt min kropp och kändes så underbart när jag badade.

Men sedan gick det fel.

Ska försöka skriva 'kortfattat' och försöka att inte börja gråta igen av minnena....

Rio var underbart (fast sorgligt att inte Mark var med), men på vägen hem efter vi serverat middag till passagerarna blev en av dem sjuk. Det var en kvinna som tuppade av och blev blå om läppar och naglar och svettig. I nästa sekund spydde och blödde näsblod och visste inte vart hon var. Vårt medical team i Dallas sa att vi måste nödlanda innan vi tog oss ut i mitten av Atlanten, ifall hon blev värre.

En timme senare nödlandade vi i Portaleza, norra Brasilien. När vi landade och ambulans-männen kommit ombord vägrade de ta med sig henne till sjukhuset utan att en av våra crew-medlemmar följde med, och till slut fick Mauricio följa med eftersom vi inte kunde fortsätta hemresan med henne ombord. Stackars Mauricio, en flygvärdinne kille i mitten av 'nowhere', fast med henne i ett främmande sjukhus där British Airways inte ens har någon flygbas!

När vi väl skulle fortsätta utan passageraren och Mauricio fick vi reda på att när vi hade landat hade planets navigations system gått sönder och vi måste få ett nytt skickat från London! Så vi fick besked att vi skulle måste stanna i Portaleza över natten!

Men brasilianska tullen ville inte släppa av oss, ingen visste hur de skulle behandla oss, ett främmande stort flygplan i mitten av deras lilla flygplats? De stod ute på tarmacken och tittade och pekade förundrat på vårt plan. Och mitt i allt måste ju British Airways försöka hjälpa oss från London att få hotell, mat, osv, osv. Och försöka ordna allt för vår hemresa dagen efter.

Nio timmar senare, efter att ha suttit fast i flygplanet på marken, sett nattmörkret gå till eftermiddagssol, fast med alla passagerare ombord, fick vi kliva av! Men vi fick sitta två timmar till i flygplatsen och vänta. Dessutom hade vi en rullstolsbunden kvinna med oss som inte ens kunde gå på toaletten själv och en liten skolpojke som vi hade ansvar för utan föräldrar och vi fick ta med oss dem och se efter dem på hotellet. Utan oss kunde de inte klara sig själva!

Allt verkade bara bli värre och värre, men efter 15 timmar på planet, och 30 timmar utan sömn fick vi äntligen sova ut i ett hotellrum, vid stranden i Portaleza. Utanför var det festligheter vid stranden, svajande palmer och semesterfirare som badade i den heta solen, men vi fick stänga in oss och försöka få oss lite sömn innan vi måste förbereda oss mitt i natten för flyget hem till London.

Morgonen efter i gryningen var planet fixat, den sjuka passageraren fick klarbesked att flyga (till allas ilska, vid det här laget hatade alla henne, som fått oss att bli två dagar försenade, vi fick gömma henne längst bak i planet!) och vi kom hem igår vid midnatt.

Men det här är bara att ta lite på ytan. Det vi gick igenom, allt som hände, all trötthet, plus att min tand höll på att döda mig av smärta, hunger och frustration, det var en oförglömlig upplevelse jag kommer att minnas för evigt.

En sak jag insett är att i en nödsituation märks det vilka människor som är änglar och vilka som inte är det. Vissa av mina kollegor var underbara människor med enormt varma hjärtan, vissa hjälpte inte till med någonting och gömde sig i ett hörn. En tjej i mitt crew sa att hon hatade rullstolsbundna och att vi inte skulle se efter den stackars kvinnan som inte kunde gå! (Hur folk kan vara så elaka gjorde mig så arg att jag grät.) Men de jag vill prisa mest är mina passagerare, inte en enda av de ca 100 människorna som jag såg efter i min kabin klagade eller skällde på mig en enda gång! De prisade oss alla när de klev av, frågade hur jag mådde (ang min tand) och önskade oss väl. De erbjöd sig t.o.m att dela med sig av sin mat när jag höll på att svimma av hunger! Jag kan inte beskriva i ord hur underbara dessa människor var. De hade missat viktiga möten, semestrar, jobb, en afrikan skulle ge sin dotters hand på hennes bröllop (han hann nog dit precis tillslut) osv osv. Men de höll sig så lugna och var så snälla och mitt i allt, behöll de sin humor. När vi landade på Heathrow klappade hela planet händerna och visslade och vi tackade dem för att de hade varit så underbara mot oss.

Över natten hade även de som jobbade i flygplatsen jobbat stenhårt med att fixa mat och dryck för vårt långa flyg hem till London och för att vi skulle komma iväg. De hade diskat alla koppar och alla brickor och städat alla vagnar med mat och gav oss ny mat och en stor tårta som 'present' till oss! Helt otroligt vilka människor det finns här i världen!

En annan att tacka för att vi kom hem är vår kapten, han gjorde en fantastiskt jobb för att få oss hem! Nu förstår jag varför de får så mycket betalt, det är en sak som är säker och varför de får ett sådant ansvarsfullt jobb.

När jag landade igårkväll, och kom ut med mina resväskor på Heathrow stod min älskade Mark där och väntade med en stor bukett rosor!!!! Tack gode gud för min Mark! Han lyssnade hela vägen hem på mig tills jag somnade, slut, i hans armar. När passagerarna såg oss i flygplatsen kom de fram till Mark och sa att jag gjort ett 'outstanding' jobb. Helt otroligt!

Det finns så mycket mer att berätta, men jag måste sluta här och istället försöka smälta allt. Det kan sluta i en hel bok annars! ;)