Plötsligt är jag i terminal 5 - British Airways terminal. Första dagen efter strejken.... Känner mig som om jag är i en annan värld, som om jag är i en glasbubbla och ser ut genom glaset. Tar fram mitt ID kort, pratar med en kollega i hissen och checkar sedan in i vårt crew center. Där är glasrutorna fortfarande förtäckta med tjockt papper efter strejken (för att skydda strejkbrytarna) och inne är det cabin crew överallt som pratar och går runt, skrattar lite här och där och på ytan ser det ut som om ingenting har hänt, men det känns, det känns att det är lite kusligt, inte alls som vanligt. Jag går och träffar min kompis Dana i fiket som har väntat på mig efter sin resa till Frankfurt. Hon ger mig ett påskägg och vi gömmer oss i ett hörn så vi kan prata ifred. Precis som mig har hon strejkat och vi pratar om allt som hänt oss sedan vi sist sågs. Vi försöker också pigga upp varandra lite med att prata om en kille hon har träffat och en semester hon ska på.

'

Efter några timmar måste jag byta om och göra mig klar till jobbet. Jag är så trött, så trött och kroppen fungerar liksom inte. Kaffet jag drack i fiket hjälpte inte alls! Jag stryker min uniform som legat i resväskan i en månad och märker att jag inte ens tvättat skjortan, den är full med kaffefläckar. Får dra fram en annan hopknölad skjorta från botten av resväskan. Sätter upp håret, målar på mig lite extra smink och ser mig i spegeln när jag är klar. Usch. Jag skäms, jag ser hemsk ut, inte alls den glamourösa Anna-Cecilia som jag brukar vara när jag ska gå på jobbet. Jag brukar vara så förväntansfull när jag tar på mig min uniform, försöka se snygg ut, dra på ryggen och känna mig så stolt att jag jobbar för världens bästa flygbolag.

'

Men inte idag. Idag är det som om jag står i spegeln ser på en annan person. Orkar inte bry mig hur håret ser ut, mitt smink är lite utsmetat under ögonen och uniformen är alldeles för stor, jag ser ut som en clown i de stora byxorna! Vad har hänt? Har inte ens strukit ordentligt. Äh, jag orkar inte bry mig utan skyndar mig istället ut i crew rummet igen. Där träffar jag ett par till kompisar men har ingen lust att prata, jag vill helst bara vara ifred men det kan jag ju inte säga.

'

Tar mig till vår 'briefing' (mötet där man träffar alla kollegor innan flyget), jag är sist in, och alla ser så konstiga ut där de sitter. Inte de stora leendena jag brukar mötas av. Alla verkar lite tysta och tillbakadragna, inte minst jag! Jag sätter mig ner och känner mig riktigt nervös, hjärtat bankar innuti. Pratar lite med de andra och efter mötet tar jag mig genom säkerhetskontrollen och ser att alla stuckit och jag ta mig helt ensam till gaten!! Plötsligt går jag genom terminalen helt själv, och jag ser mig omkring. Allt verkar som vanligt, passagerare i taxfreen, markpersonal som går och struttar omkring vid gaterna. Jag tar mig nästan hela vägen till min gate innan tårarna kommer. Det bara slår över mig. Vårt plan är på väg in med en 'towtruck'. Jag ser ut genom de stora rutorna och ser BA flygplan överallt, de omringar mig, jag vill plötsligt nästan bara spy. Tårarna väller upp i ögonen och jag går som i en dimma och märker att alla stirrar på mig lite förundrat. Jag sväljer, inte grina nu, får inte grina, tänk på något positivt, det är nog inte så farligt trots allt. Jag känner som om jag nästan ska ramla ner för trapporna och tappa väskan på väg ner till gaten och är så nära, bara en millisekund från att bara ge upp och vända på klacken och åka hem, hem till tryggheten. Men precis när jag hinner i kapp mina kollegor skärper jag mig och får tillbaka lite vett och sans och sväljer tårarna.

'

Vi boardar flyget och jag står vid min emergency exit och tittar runt på alla glada passagerare. En stor skolgrupp med flickor som ska på skolresa är alldeles uppspelta. Så glada och skrattar och skriker och tar kort på allt och alla. En liten bebis som ler mot mig. Jag har ingen som helst lust att le tillbaka till någon och undrar hur någon vill ens betala för att åka med ett sånt här företag som inte bryr sig om sina anställda. Som bara bryr sig om pengar, pengar och makt. Men så minns jag hur jag känner det när jag ska på semester, att dessa oskyldiga människor faktiskt inte gjort mig något och att de  är de som gör att jag i alla fall har ett jobb, än så länge.

'

BA239 till Boston lyfter. Jag jobbar, jag skrattar lite och ler, jag pratar med mina snälla kollegor, men längst inne gnagar oron och rädlsan för framtiden. Och när jag många timmar senare sätter nyckeln i min hotelldörr och kliver in får jag inte den där känslan av glädje, avslappning och frihet som jag brukar få. Jag känner mig bara ledsen och ensam. Men jag klarade det! Ett litet steg på vägen i min nya framtid. Det kommer aldrig att kännas lika bra att gå på jobbet. Jag jobbar för ett företag som gav så mycket men som nu bryter ner oss, sakta men säkert. Och jag överdriver inte, de mobbar, trycker ner och sparkar på oss. Det är inte bara jag, de flesta är lika ledsna, trötta och oroliga längst innuti. Precis som en av mina kollegor sa (en 50-årig underbart snäll man) så vet vi att vi har vänt en ny sida i boken. Det kommer aldrig att kännas lika bra, det kommer aldrig att bli som det var. BA har slagit ner oss och förstört den passion vi hade för det här företaget. När jag gick på semester för en månad sedan var allt som vanligt, nu har de dragit mattan under mina fötter och fäller mig. Jag önskar de visste vad de gör mot oss, och alla de andra underbara flygvärdinnorna som jobbar här, de är de bästa människorna ett företag någonsin kunnat få. Jag önskar jag kunde skriva ett brev till W.Walsh och berätta hur vi känner det. Att makt inte alltid handlar om pengar utan mer om mänsklighet och personlighet. Vill BA gå under så är de på rätt väg, försöker bli av med det viktigaste de har; sin personal.

'

'

"""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

'

När jag skulle gå in på supermarket bredvid hotellet här i Boston för en stund sedan stod den en stor grupp människor med stora plakat utanför och strejkade. De jobbade visst åt det företaget, på deras lager. De hade skrivit med stora bokstäver 'Don't shop as SHAWS' 'we are on strike' 'support us'. Jag var tvungen att gå in ändå och gick lite förbryllat mot affären och öppnade dörren....och plötsligt började de skrika åt mig 'DON'T GO IN'!! Jag gick skamset in och när jag kom ut fick jag en ledsen blick av en kille med ett plakat runt halsen. Jag ville bara stanna till och tala om för honom att jag vet precis hur han känner det!