Hur länge ska man orka med? Hur länge ska jag stå ut? Varför går precis allt emot mig just nu, vad har jag gjort för fel? Måste vara något riktigt hemskt för att jag verkar bli straffad mer och mer varje dag.
'
Ni som känner mig och känner till, vet nog hur mycket problem jag haft på jobbet och hur dåligt jag mått över strejken och över hur jag blivit behandlad och mobbad. Men som allt i livet brukar jag känna mig nere ett tag, sedan kommer det nya krafter pumpandes genom mig igen och jag tar nya tag. Jag ligger kanske och gråter en stund men sedan kliver jag upp och fortsätter där jag slutade och tänker att jag inte får ge upp.
'
Hur jag lyckats stått ut med allt som hänt på jobbet det senaste året är genom att trycka det längst bak i huvet och inte tänka på det, jag är ganska bra på sånt. Men det kommer alltid ikapp med en och nu har jag verkligen riktiga ordentliga problem som jag verkligen inte ser någon lösning eller ljusning på?
'
Så till idag då, den 15 April som blev till en av de vidrigaste dagarna i allt det här eländet.... Klev upp klockan 4 och Mark fick köra mig till mitt extra tidiga flyg som jag bokat pga att jag tappat mina personalrabatter och det var billigast att åka så tidigt.... Tog mig till London och när jag landade tog jag mig en titt på 'Departures skylen' på Heathrow Terminal 5 och där stod det 'cancelled', 'cancelled' och 'cancelled på ALLA flyg!!!! Va?? Gick på jobbet och fick mig en riktig snyting 'gå hem, ingen ide du står här, vi tänker inte hjälpa dig, gå hem sa jag ju' fick jag som svar av en grinig kärring i vår standby desk. Ja men hur ska jag ta mig hem då? 'Det är ditt problem, gå hem!'
'
Då var det något som plötsligt brast i kroppen. All rädsla, stress och oro som legat där djupt, djupt inne kom ut, i form av tjocka, varma tårar. Folk stirrade lite på mig när jag försökte gömma mig i ett hörn i vårt crew centre. Försökte ringa Mark, händerna bara skakade. Ett par flygvärdinnor kom och undrade hur det var fatt. Efter en stund tog jag mig samman och gick och plåstrade på lite smink (jag kunde inte gå därifrån, jag hade ju ingenstans att ta vägen) och till slut fick jag höra ryktet om att man kunde gå till ett rum och anmäla sig för standby! Jag sprang dit med två kollegor och fick mig ett hotellrum för natten och är på standby från och med midnatt nu ikväll tills i morgon kväll. Pust, i alla fall ett rum att stänga in mig i!
'
Imorgon kväll ska jag få sova hos våra underbara vänner Luke och Ness. Jana och Dana och Marks kusin Blake har ringt mig idag och varit så snälla och erbjudig mig en plats på sin soffa. Även två jobbarkompisar erbjöd mig en soffa och en kinesisk tjej ville att jag skulle med på en kina-restaurang! Men jag orkade inte.... Ville bara vara ifred. Tack och lov att det finns så underbara människor här i världen!
'
Jag tog mig tillslut till Hounslow av alla ställen där jag gick runt i en dimma på Primark för att köpa rena strumpor och till matvaruaffären för att köpa lite mat. Hela tiden var jag som i en dimma, kunde inte koncentrera mig. Kändes som om jag var helt bortkommen.
'
Så kom kvällen och på toppen av allt och som att rubba salt i såren så skulle vi idag ÄNTLIGEN få besked om eventuell fortsatt strejk eller om det börjar reda upp sig med alla förhandlingar mellan vårat fack och chefen också, men nej, fick besked om att det ska ta en vecka till! Hur länge ska jag orka? Jag orkar inte mer! Jag vill bara skrika, grina och försvinna! Jag vill gå ur facket, jag vill slå till chefen! Vad håller de på med, är de inte riktigt kloka? Vill de bryta ner oss totalt?
'
Om jag ändå hade stannat hemma imorse hade jag suttit fast hemma i tryggheten och inte här, där jag nu kanske blir fast för evigt? Varför ska jag ha sån himla OTUR jämt? Det är prat om att flygen inte kommer att gå på flera dagar och då förlorar jag mina biljetter och jag har inte råd med nya.
'
Vad är det för mening med att den där vulkanen skulle bryta ut just idag? Det finns ingen mening, fast alla säger så. Det finns verkligen ingen som helst mening med allt som hänt mig med mitt jobb på senaste, det vet jag!
'
Jag känner mig så nära bristningsgränsen. Jag tror att snart kommer jag att explodera och bara kollapsa i en hög på golvet. Jag som älskade mitt jobb, men det blir bara värre och värre och värre. Om det inte var för min familj och mina vänner och alla snälla arbetskamrater hade jag nog gett upp och grävt ner mig idag. Det är andra saker jag är ledsen för också men det orkar jag inte skriva om just nu....
'
Tack för att ni finns!
'
Kram från en ledsen flygvärdinna som sitter fast i London
