Igår när jag gick hem från bussen fick jag en sån där härlig lycko-känsla strömma genom mig. Såg mig runt i kvällssolen, på vår bil, på alla gröna träd, blommor, lekplatsen utanför, vårt hus och vår balkong. Och så tänkte jag på hur lyckligt lottad vi är som får bo här! I detta fina område, med balkong i solläge, parkeringsplats och ljust och fräsch och lagomt stort.
.
I nästa sekund tänkte jag att man kanske inte skulle tänka så, för när man är för lycklig brukar det alltid hända något hemskt, så man inte ska få vara för glad, för länge.
.
Och mycket riktigt.... man får inte vara lycklig några längre stunder. Man måste alltid utsättas för prövningar och nedslag. Om man njuter av sin lycka för länge, då måste man tydligen straffas.
.
Och så blev det. Fick just nu ett email av vår hyresvärd att vi är uppsagda från vår lägenhet från den sista Augusti.
.
Alla rum vi målat, alla möbler och saker vi köpt hit så de skulle passa in precis här, allt vi fixat, allt går åt skogen. Vi som skrev på kontrakt för TV, internet och telefon hit i minst ett år framöver Och på toppen av allt valde vi att bo i den stad som det är svårast att hitta lägenhet i, av alla städer i hela världen!
.
Nu kommer vi inte att kunna njuta av sommaren och inte kunna åka på semester, Mark måste ställa in den. För hur ska vi ha råd med det nu? Det går inte.
.
Jag är så ledsen, jag kan inte tänka ordenligt, jag vill bara försvinna. Min kära moster Malin ska sova över inatt och vi ska ut och jag hade sett så fram emot det. Men jag känner mig så uppgiven, så deppad och som jag fått ett slag i magen. Hur ska jag orka le när insidan bara gråter?
.
Varför? Jag avskyr när folk säger att allt har en mening, för vad finns det för mening med sånt här? Jo, meningen är att man inte ska få vara lycklig.
.