Min älskade farmor kunde inte vänta på mig, hon var för svag efter sina tre operationer. I Fredags somnade hon in. Jag hann inte dit och ge henne den där kramen jag längtade efter att få ge henne. Men istället ska jag minnas alla de goa kramarna jag fått av henne genom alla dessa nästan 37 år som jag levt. All trygghet, alla skratt, alla sekunder, timmar och dagar som vi varit tillsammans. Sista dagen jag och farmor var tillsammans var vi och fikade på Eclair i Skönsmon och vi hade så roligt. Vi åt en jättestor napolion-bakelse var, drack kaffe och surrade så mycket att det gamla paret som satt bakom oss bara satt och lyssnade på oss surrkusar. Hon var så glad och sa att hon borde åka till det cafet varje dag! :) Varje gång jag for ifrån henne kramade jag om henne hårt och hon stod och vinkade i dörren, och jag sa alltid 'vi ses snart farmor' och hon ropade och log 'Ja hejdå lilla gumman, tack för idag'! :)