8 Mars 2010....
.
Vaknade nära bron mellan Köpenhamn och Malmö i ett motell och gick och åt frukost och packade ihop för de sista milen mot vårt nya hem. Tog med oss fisken Bob i hans kula och la honom på golvet vid passagerarsätet. Hoppade in och startade Chevan. 'Bhow bhow bhow bhow' puttrade den och vi hoppade upp i de höga säterna. Glada i hågen körde vi mot bron, tankade lite, körde över bron till Sverige och det kittlade i magen av spänning och glädje. Nu skulle vi börja vårt nya liv, nu var jag tillbaka som svensk invånare för första gången sedan 1997!
.
På kvällen när det hunnit bli mörkt svängde vi in på Mockasinvägen i Solberga. Hoppade ur vår trygga Cheva och gick in och låste upp dörren. Oj så nervöst och konstigt det kändes. Vi gick in i mörkret i den tomma lägenheten och viskade till varandra, precis som vi var rädda att någon skulle höra oss. Nu var vi i vårt nya hem! Nu slapp vi dela med andra, kanske var det därför vi viskade, för att vi inte var vana att vara själva? Vi packade ur alla saker ur Chevan, någon timme tog det nog och åt hämtpizza på vårt nya vardagsrumsgolv. Nu skulle vi börja vårt nya liv, i vårt nya hem i ett 'nytt' land och en ny stad. Det känns som vi var så unga just då, när vi satt på vårt vardagsrumsgolv utan möbler. Vi hade nästan igenting mer än våra kläder men vi var så lyckliga.
.
Nu idag, ett år senare sitter jag i vår egen lägenhet på Hökmossevägen och ser ut över våra saker. Mark är på sitt nya jobb i Lidingö (precis det jobbet han drömt men inte vågat hoppats på redan då för ett år sedan) och jag sitter här med min lilla son Harry. Vem hade kunnat tro att så mycket kunde hända på ett år? Att livet skulle ändras på så många sätt? Inte vi i alla fall. Men härligt är det, jag måste nästan nypa mig själv för att förstå att det är sant.
.
Idag fyller även Harry 2 månader. Jag låg och tänkte i natt på hans födelsedag. Hur rädd jag var, hur ont det gjorde, hur jag fick panik och trodde jag skulle gå sönder av smärta, men sedan på hur känslan av att hålla honom i vår famn gjorde den dagen till den allra finaste, allra bästa jag varit med om. Jag funderade på om jag kunde jämföra det med något annat underbart jag varit med om? Om när jag åkte helikopter över vackra Rio De Janeiro (en av mina bästa ögonblick i livet), dök i Bahamas, badade med elefanterna i soluppgången i River Kwai i Thailand, klättrade upp för pyramiderna i Mexico City eller bodde i Australien? Nej. Inget går att jämföras med Harrys födelse! Jo, såklart...det skulle vara dagar som när min syster Matilda föddes eller jag gifte mig i Las Vegas och mina systersöner föddes men ni förstår nog vad jag menar. Något så stort och livsförändrande som när Harry föddes, sån't går inte att beskriva i ord. Så underbart. ♥
.
Ikväll ska det minsann firas!
.
Här är några minnen från exakt ett år sedan;
.
.
Och vårt liv idag;
.
