Klockan är nästan midnatt och det är mörkt ute, nedsläckt hos grannarna mittemot och lugnt ute på E4:an. Min stora och min lilla pojke ligger och sover och jag är ensam. Som nästan varje kväll stannar jag uppe längre för att tex göra klart nere i tvättstugan, plocka ihop lite efter dagen, ta av mig sminket och bara pusta ut lite för mig själv. Sitta och surfa utan att bli avbruten eller läsa igenom posten eller betala räkningar, jag vad som helst. Jag älskar varje minut med min son, men man måste ju kunna erkänna att man ibland måste få en stund för sig själv också, speciellt när livet har gått från att bara ta hand om sig själv och sina egna behov i 37 år till att på någon sekund (när man klämmer ut det lilla livet) ansvara för någon annan varje dag, varje minut och varje sekund. Man får själv komma i andra hand. Jag tror inte att många erkänner det här men jag vet från att ha pratat med andra mammor att det blir lite av en chock för många, att man plötsligt inte hinner sminka sig innan man ska ut, inte borsta håret, inte klä på sig före klockan 14 eller ens göra lunch till sig själv! Var tog den där egna tiden vägen?