Den 8:e Januari
Så var det dags för barnakuten; take 3. Den här gången valde vi Huddinge. Mark körde och Harry satt och halvsov medan mina tankar snurrade efter vägen. 'Mark, körde du den här vägen när vi skulle in på förlossningen?' 'Jaaa', svarade Mark. 'Jaha, jag kommer inte ihåg det', sa jag och fortsatte fundera. Tänk om vi hade blivit stoppade av polisen på vägen medan jag hängde mot bakluckan och flåsade och andades, då hade de nog låtit oss slippa undan böter ändå.
.
Så svängde vi in mot 'Förlossning', 'Akut sjuka' och när vi åkte förbi dörren till förlossningen rös jag i hela kroppen och kände hur jag andades lite snabbare. Det var så där lite mörkt precis som det var då och plötsligt hade jag förflyttats till den 8:e Januari. En kall vinterdag som känns så nära men ändå så långt borta. Mindes som igår när vi svängde in där vid förlossningen och bara lämnade bilen utanför i panik, jag som stod och ringde febrilt på klockan lite smått galen och ropade 'varför kommer de aldrig?????' och sedan i nästa stund hur jag låg där på britsen i undersökningsrummet och försökte slita av mig byxorna och sköterskan drog av mig mina UGG boots och undrade varför jag inte hade några strumpor på mig. Men vem hade tid att tänka på sånt mitt i paniken? Åh, vad hemskt det var, jag var så rädd, det gjorde så ont, utan att man hade någon som helst kontroll på sig själv. Värk efter värk bara sköljdes över mig, varannan minut. Jag visste inte var jag skulle ta vägen.
.
Men ändå är det ett sånt underbart ljust och fint minne, så känslan är något av en skräckblandad förtjusning, något som ledde mot det största och bästa vi varit med om. Och slutet blev ju så fantastiskt att det inte går att beskriva i ord.
.
Så parkerade vi, klev ut med vår lilla bebis och skötväska och gick in på barn-akuten bredvid förlossningen. Kändes konstigt att vara tillbaka men ändå bra eftersom de var så snälla och proffsiga än en gång. De tog hand om lilla Harry (fast att han var livrädd för doktorn och sköterskan med det stora rufsiga håret, så rädd att sista gången doktorn kom in fick han stå borta vid dörren, ha ha) och lilla Harry fick andas ventolin ur en maskin och ta en massa prover. Några timmar senare fick vi medicin (ventolin) att ge hemma och veta att han kanske har barn-astma och virus men i alla fall inte någon lunginflammation som de först sagt. Mitt lilla hjärta, varför blir han sjuk hela tiden? ♥ Tur att han är pigg och glad i alla fall!
.
Trots att jag inte gillar sjukhus så får Huddinge sjukhus högsta betyg i alla fall, de är fantastiska!
.
Här är Harry och hans pappa på sjukhuset.
Kommentarer
Maria
Stackars lillkillen! Hoppas han snart mår bättre!
Kram kram
Trackback
