Valborg? Ja just ja!
Pratade med mamma igår som sa att de ska fira Valborg hemma hos dem ikväll med släkten, och att syrran och Sebbe ska bl.a vara där. Jag hade inte ens tänkt på att det var Valborg eftersom det inte firas här! Fick plötsligt lite ångest, eftersom jag missar allt sånt där hemma. Visst är jag tacksam för mitt jobb men ibland önskar jag verkligen att Heathrow låg i Sundsvall!!
Ha en bra helg allihopa och tänk på mig där uppe i luften ovanför atlanten, medan ni ni står vid majbrasan! :)
Måste bara tillägga....
Längtar...... :)
Elefant? Jag?
Somnade dock om till klockan 10 när ASDA kom med vår 'delivery'- jag menar hur smart är inte det här nya systemet att man kan beställa sina matvarer direkt hem!?!! Nu behöver man inte släpa på alla tunga kassar, man bara klickar på det man vill ha på datorn så- vips- kommer det hem nästa dag! Perfekt!!
Idag blir det till att packa väskan igen för min resa tillbaka till Kanada imorgon och ikväll ska jag ut och fira att mina vänner Jana och Dana också har fått jobb med British Airways!!!! Äntligen, de har försökt i tre års tid! Jag måste säga att jag blev extra glad efter att det var jag som fyllde i hela Janas jobb-ansökan och det är verkligen inte det lättaste!!
Tiden som bara flyger fram!
På vägen hem hade vi också mycket att göra, och en kille med down syndrome var så gullig. Han ville bl.a ta kort mig och honom och sedan jagade han piloten in på toan så han också fick vara med på kort! Sedan vägrade han att sova och det tog en stund innan han talade om för oss att vi faktiskt inte hade stoppat om honom!! Hi hi. Så när han väl var omstoppad med filten somnade han..... i tio minuter!
Jag kom hem i Lördags igen och sov ett par timmar innan Mark drog iväg mig till våra kompisar i Acton där vi var bjudna på barbeque. Solen sken och det var 23 grader varmt och vi hade en underbar eftermiddag i trädgården med ett stort gäng vänner, där kall öl och vin flödade! Vi hamnade mycket, mycket senare i en pub bredvid Redback och lite senare kebab-baren.... ops!
Igår söndag vaknade vi klockan 13.45 och våra kompisar som hade sovit över hade redan åkt hem... vilka gästvänliga människor va!? Vi bara tog det lugnt hela dagen, tackade nej till en middag vi var inbjudna till och åt takeaway och såg på film. Mycket behövligt efter en stressig vecka! :)
Vår i Hammersmith!
Här är några bilder jag tog på promenaden...
Tog också lite bilder på hur 'min vardag' ser ut.... gatorna, en av våra små pubar vid Themsen, bussen (som är den mest irriterande och opålitliga bussen i London!!) och på vårt hus. De två fönstren på övervåningen hör till vårat rum. (Klicka på dem om ni vill se större bilder.)
Våren som kom och gick på en dag!
Jag drog nyss upp gardinerna när jag kravlade mig upp för att sätta på TV'n och insåg att våren som kom igår har nu försvunnit och istället ligger det ett grått mörker över himlen och grannarnas hus ser inte alls lika färglada ut som de gjorde igår, inte ens mitt favorithus- dvs det rosa. Vad är det med London i år? Det lever verkligen upp till sitt rykte om att det alltid är regnigt och grått!
Gårdagen var dock underbar. Jag fick mig ett par timmar på Oxford Street och ett par snygga inköp i H&M och sedan blev det för mycket folk och trängsel ute på gatan i den strålande solen, så jag bestämde mig för att åka hem och laga middag. Efter middagen gick jag och Mark genom parken ner till themsen till en av mina favoritpubar 'The Ship' där vi träffade ett gäng kompisar och såg på fotboll. (Fast vi tjejer pratade såklart mest och fick oss några irriterande blickar från de som satt bakom, eftersom vi hade satt oss framför dem för att kunna se... ops!) Några glas vin senare hade vi också hittat oss ett helt gäng nya vänner och bestämde att vi ska träffa dem på Söndag i vår lokala pub! (Hrm...vi får väl se ifall någon kommer ihåg det, ha ha.) Efter personalen mer eller mindre slängde ut oss efter stängingsdags var det dags för att åka hem och sova.
Från och med idag är jag på Standby med jobbet. Det betyder att jag måste sitta här inne och vänta på att de kanske ringer mig, och ifall de ringer mig har jag bara 2 timmar på mig att ta mig till jobbet! Så det är bäst jag packar väskan och stryker skjortan ifall de ringer! Jag kan alltså få åka vartsomhelst i världen- inom två timmar, det kan bli Afrika, Mexico, Asien, Australien, Amerika, mellanöstern, eller..... ja, precis vart som helst! Hoppas nästan på att det blir en kort resa till New York så jag kan komma hem till helgen... håll tummarna!
Sol i London!!!!
Vad har hänt?? Jag drog precis upp gardinerna efter 12 timmars sömn och solen bara strömmade in, stark och varm med en klarblå himmel!! Var är jag? I Spanien? Sover jag fortfarande? Drömmer jag? Är jag kvar i Johannesburg? Men nej...... jag ser grannarnas hus och inser att jag faktiskt är kvar i LONDON!!!!
Solen har inte tittat fram sedan förra året. Det har varit kallt, grått, regnigt och blåsigt. Men nu kanske, kanske våren har krypit fram?? Igår var det blommor i hela parken och idag skiner solen, det måste vara vår?!! ÄNTLIGEN!!
Jag ska skynda mig att äta frukost och duscha, sedan ska jag ut i solen, ta bussen till Oxford Street och Hyde Park och njuta lite av staden, sedan ska jag träffa mina vänner och Mark nere vid Themsen i en mysig pub.
P.S, Här är en liten bild på våra inköp igår när vi var och shoppade här i Hammersmith.... Vilka är snyggast?? ;)
Once upon a Sunday....
Sedan var det dags att göra sig klar och promenera till West Kensington där vi gick ut för en 'Sunday roast' med våra goda vänner Julie, Luke, Ness, Ben och en 'ny' tjej i gänget; Jen. Vi hade en otroligt mysig söndag eftermiddag tillsammans i puben, precis som planerat, och sedan hamnade vi något oplanerat i 'The Walkabout' i Sheperds bush, vilket är en enormt galen australiensisk pub med liveband, fullpackad med fulla, galna, svettiga, unga australienare....... inte så smart men Jen är ny i London och ville gå dit. Vi fick tillslut ut henne därifrån efter lite dans och några snakebites. Zzzzzz, dags att fara hem och sova och jag och Mark hann inte med något som vi planerat inför kvällen, men så kan det vara ibland!
Här nedan är ett par bilder från den mysiga puben, innan allt gick lite snett.... ;)
(Be aware, om ni tittar allför noga på en andra bilden kan ni tyvärr se Mark's håriga mage!!)
Riktigt brun!! :)
Thank you British Airways for sending me on constant holidays!!!! :)
Här är jag och några av mina kära jobbarkompisar i baren.....
Sydafrika
I'm off to Johannesburg idag, i Sydafrika. Semestern är slut och jag har precis packat klart (tänk att man aldrig lär sig vad man ska ha med sig och packar alldeles för mycket!!!! Man måste packa tills man ska ut till baren, restauranger, ligga vid poolen, till gymet eller ifall det blir kallt) och nu ska jag bara duscha, ta på mig uniformen, sminka mig och sedan far jag!
Jag har precis fått reda på att en av mina kompisar, Claire, från jobbet också ska dit så då blir det kul, hon och jag har haft några vilda nätter tillsammans i Bangkok, Sydney och Detroit! ;) Jag har en känsla av att vi hamnar i hotellbaren tills de stänger, och jag som bara skulle vila på den här resan!
Jag ska snart lägga in lite kort och skriva om mammas och min resa, men jag har inte hunnit än...
En rolig sak som jag måste berätta innan jag far är att min älskade syster Matilda ringde till mig igår!!!!! Det har verkligen inte hänt ofta sedan jag flyttade utomlands för 11 år sedan, så jag blev verkligen så otroligt glad! (Men jag ska vara rättvis och säga att hon emailar och sms:ar så det är inte för att hon inte bryr sig!) Om ni inte redan vet det så skriver hon en jättebra blogg på www.annamatildas.blogg.se ifall ni vill kolla in hennes intressanta liv!
Hemma igen....
Jag tänkte berätta lite om resan, dag för dag och visa lite bilder på vägen, men föst måste jag tyvärr göra lite vardagliga saker som att ordna tvätten som byggts upp till ett berg och fara och handla mat eftersom kylen är tom. Vi har haft gäster hela helgen (kompisar som sov över) och varit ute med dem på puben och på lunch så jag hade inte ens hunnit packa upp efter resan! Att man numera är sambo med en kille betyder tydligen inte heller att man kan komma hem till ett ordnat hem, utan istället måste man se efter TVÅ istället för bara en själv!! Han fick sig en utskällning men vad hjälpte det? Om jag inte tar tag i det själv så får jag bo i ett hem som ser ut som en soptipp...suck!
Längtar!!
Jag längtar och längtar och snart, snart är det helg!!!! På Fredag kommer jag hem från Washington och ska laga middag till min kära kusin Fanny och hennes kompis Carro som är här på praktik från gymnasiet! Sedan ska vi och ett stort gäng av mina och Marks kompisar gå ut på Redback- allas favoritställe! :) Eller hur Matilda och Jenny, he he?! Ni borde vara här!
På Lördag landar min älskade MAMMA i London och vi ska skynda oss till Primark innan de stänger och sedan ska Mark laga middag till oss.
På Söndagmorgon, då bär det av till ISRAEL!! En av mina drömmar i livet har alltid att få ta mamma till Israel för att uppleva Jerusalem, Betlehem, Nasareth där Jesus föddes, levde och dog. Och äntligen, äntligen kommer den drömmen till verklighet! Jag har bokat och betalat för allt, vi ska bo i femstjärnigt lyxhotel vid stranden i Telaviv och sedan några nätter i gamla staden i Jerusalem. Vi ska se allt vi som vi alltid hört om i kyrkan och vi ska njuta av solen och värmen, god mat och av att bara få vara tillsammans.
Åh, jag fattar knappt att det är sant! Jag har jobbat så mycket på senaste också så jag behöver verkligen en semester, och det gör nog mamma med som hon jobbar.
Bara tre dagar kvar tills vi far!! :)
I'm in a New York state of mind
Nu ni ska jag börja uppdatera bloggen lite oftare.....om det är någon som läser den längre....??? Får inga kommentarer längre. SNYFT!!!! Snäääälla om ni läser kan ni väl skriva en kommentar så att jag blir lite mer peppad att skriva?
Hur som helst, här ligger jag i min hotelsäng i Washington och ser på film och slöar. Mitt huvud snurrar av trötthet. Har precis varit ute och shoppat lite i min 'favorit-shoppingmall'. Yey!! Men jag var så trött att jag trodde jag skulle svimma eftersom vi flygit hit idag och jag har varit uppe i typ hundra timmar.
Jag var i New York i Måndags och det fick mig som vanligt att drömma mig bort i 'Sex and the Citys' värld. Så mycket att jag gick tillbaka till hotelrummet och tittade på mina dvd's. Snacka om att vara beroende.
En av mina favoritscener i Sex and the City är när Carrie går och hälsar på Big och när han öppnar har han packat upp allt och ska flytta. Hon blir helt förtvivlad när hon inser det men efter en stund sätter Big på en gammal skiva till Carrie som hans föräldrar brukade dansa till och där dansar de i det tomma vardagsrummet till låten 'Im in a New York state of mind'.
Åh jag läääääängtar tills den nya filmen kommer ut! Jag ska stå där på Leiscester Square på premiären och se mina 'idoler' och jag ska se filmen så fort jag kan!!!! Även om jag ska måsta gå ensam! (Tror knappast jag får med mig Mark och jag vill inte ha med mig någon som sitter och stör mig och pratar under filmen!)
Här kommer en bild som jag tog under mitt paraply i New York i Måndags, i regnet, i min favoritstad.
I love New York
Zambia och Victoria Falls
Så efter att ha legat vid poolen i Dubai for jag hem och spenderade en helg, härlig påsk-helg hemma med Mark och våra housemates Lauren och Matt.
På Måndag for jag med jobbet till Lusaka i Zambia och Mark följde med på resan!! Vi for Måndagkväll och Mark fick åka i business class på dit och hem och mina arbetskamrater tog hand om honom riktigt ordentligt med champagne, whiskeys och god mat. Jag tror att han riktigt njöt! :)
När vi kom dit sov vi ett par timmar innan vi tog en bussresa som jag aldrig kommer att glömma! Vi hamnade på Zambias värsta buss som istället för fyra timmar tog oss NIO timmar! (I Afrika finns det inga tidtabeller och allt går i slowmotion.) Vi såg dock halva Zambia, vi såg hur de bor i små byar, hur de lever där ute mitt i ingenstans, utan el, vatten och mat. Vi stannade i små byar och vi var de enda västerländska männsiskor där så alla tittade förundrat på mina blonda flätor. Tills slut efter en lång dag och helt utmattade, svettiga och dammiga checkade vi in i våran lodge, som låg alldeles vid floden i Livingstone, och där i bakgrunden kunde man höra Victoria Falls dundra i bakgrunden och man såg en oändlig stor mist av vatten spreja upp i skyn! Vilken syn!! Äntligen var vi här, en till av mina drömmar uppnådd här i livet!!!!
Efter en snabb dusch hann vi precis till sista beställningen i restaurangen som låg vid poolen och floden. Vi satt där ute i kvällsvärmen, med ljus på bordet och drack champagne och iskall öl. Precis vad vi behövde efter alla de timmarna på bussen!
Dagen efter klev vi upp klockan sex på morgonen och såg solen gå upp över floden och fallen. Sedan spenderade vi tre timmar med att gå runt fallen, ta kort och ta in den underbara naturen. Jag har aldrig sett något liknanade i hela mitt liv! Det var så otroligt vackert och fallen var så fulla av vatten eftersom det var slutet av regnperioden i Zambia och det hade varit översvämningar överallt. Man kunde inte ens se botten på fallen och fast himlen var klarblå var det som om vi stod i regn från allt vatten som sprejade över oss! Vi krossade även över bron över till Zimbabwe.
Efter vi varit vid fallen åt vi lunch och njöt i solen i våran lodge. Sedan var det dags för en till busstur tillbaka till Lusaka. Jag ville verkligen inte åka därifrån så snart, det kändes som om jag var mitt i ett paradis. Vi hamnade i en lite bättre buss denna gång, tack och lov, och åtta timmar senare på kvällen var vi tillbaka i Lusaka och gick och åt det som Afrika är känt för- deras underbart goda, stora stekar!! Mums!!!! Vi åt så mycket att jag knappt kunde ta mig ut därifrån!
Tyvärr var vi tvugna att flyga hem igen morgonen efter. Men med underbara minnen och många erfarenheter rikare.
Här kommer några foton...
Soluppgången över floden och Victoria Falls som dundrar med misten i bakgrunden
Victoria Falls
Bron mellan Zambia och Zimbabwe
På toppen av fallen med regnbågen i bakgrunden
Fallen sedd från bron över till Zimbabwe
Vid en liten by mitt ute i Zambia
Ett jättestort shopping-center!! ;)
Några till bilder från vår resa....
Dubai
Efter ett nattflyg fullpackat med passagerare anlände jag i morse i Dubai. Jag har aldrig varit här tidigare och alltid velat åka hit, men jag måste säga att det finns vackrare ställen på jorden..... Trots det kan man verkligen inte låta bli att njuta när den 28:a gradiga värmen slår emot en fast klockan bara är 8 på morgonen!
På vägen hit försökte jag ta in utsikten från bussfönstret, men det var mest bara en kollosal blandning av skyskrapor och höghus överallt, inget semesterparadis direkt!
Efter bara två timmar sömn (alldeles för lite!) slet jag mig ur sängen och tog mig ner till poolen. Åhhhhhhh vad härligt! Jag har bara njutit hela dagen av att simma i den underbara ljumma poolen där uppe på taket av vårt underbart lyxiga, nybyggda Sheraton Hotel. Jag har legat och läst skvaller-blaskor, ätit lunch och legat och degat i solen och skvallrat lite med mina jobbarkompisar.
Mina ögon svider av trötthet just nu men jag ska inte ge upp! Är man bara här i 24 timmar måste man göra det bästa av det och efter ett par starka koppar kaffe ska jag nu ut och äta middag och dricka lite vin i solnedgången med mina jobbarkompisar, innan jag får gå och lägga mig.
Det kostar att ligga på topp när det gäller trötthet, men det är ju trots allt en 'betald minisemester' på samma gång! :) Jag skattar mig verkligen lycklig som har detta fantastiska jobb!
Från London till solen i Dubai
Jag får vara ledig lördag och söndag över påskhelgen och sedan ska Mark följa med mig till Zambia nästa vecka och vi ska fara till Victoria Falls! Jag längtar!
Glad påsk allihopa!
Vaken hela natten
Jag ligger och tänker på bantning. Jag har börjat med 'Dr Atkins' diet igen och har hållt på i två veckor och två dagar. Jag har varit väldigt strikt men inte alls gått ner lika mycket som man brukar göra i början, jag vet inte vad det är för fel på mig? Är det så att när man börjar bli gammal så funkar inte förbränningen alls????? Och tittar man ens på en liten chokladbit så sväller magen upp och man går upp tre kilo på en gång! När jag var ung brukade jag gå ner massor på bara några dagar.
Jag måste säga att vad alla nu än säger om den här dieten (Mattis är nog den enda som vet vad jag pratar om) så är det ett bra sätt att banta. Man går aldrig hungrig och det finns oändliga maträtter man kan äta och känna sig mätt på. Jag får aldrig blodsocker-svackor då jag nästan svimmar som jag annars får, jag får inte migrän-anfall på samma sätt och jag klarar mig mycket längre utan att bli hungrig.
Jag och Mark turas om att laga mat när jag är hemma och vi lagar supergod mat och jag kan äta allt som vi lagar! Toppen! Man räknar inga kalorier eller någonting. Folk som säger att man blir trött av att inte äta kolhydrater vet faktiskt inte alls vad de pratar om, för det blir man inte. Mitt blodsocker är mer stabilt och jag mår mycket bättre av det.
Så vill ni ha tips så vet jag allt. Vänta bara ett par månader så kanske, kanske jag är tillbaka till 'lilla Cilla' igen och inte mera rund som en boll! :) Man kan ju alltid hoppas i alla fall!
Bevis
Men så ligger jag här i sängen, Mark har somnat utan sin godnattkram (jag var för irriterad), och jag läser Matildas inlägg om dagen då farfar drunknade och alla mina små problem försvinner plötsligt ut i intet och jag tänker tillbaka till dagen som var som igår....
Jag var 18 år och var på väg till jobbet på morgonen i hälsokostaffären och min kille Henrik gav mig skjuts. Plötsligt vid viadukten efter Max flög en ambulans förbi med sirenerna på och jag och Henrik började skoja om att det kanske var någon som hade satt en hamburgare i halsen. Inte hade jag kunnat ens drömma om just då att de skulle hämta min farfar.
Den dagen var en av de bästa på jobbet, jag minns hur glad och sprallig jag var och skojade och skrattade med mina arbetskamrater. Efteråt har jag tänkt att det nog berodde på att det var för att det var en av de sista stunderna på väldigt länge som jag skulle få känna mig glad och lycklig.
Lite senare på eftermiddagen stod plötsligt pappa vid vårat fikarum när jag var på rast. Han såg alldeles förstörd ut. Jag minns att han sa att det hänt något hemskt, mitt hjärta hoppade till av skräck och jag tänkte 'Åh nej, inte mamma eller Matilda!!' men han sa att det var farfar som drunknat. Mitt hjärta höll på att brista och jag minns som i en dimma hur jag lämnade jobbet med pappa och farmor satte ute i bilen. På kvällen såg vi på nyheterna vad som hänt och när de bar upp båren från det frusna havet såg man farfars huvud sticka upp under filten. Farmor ropade i förtvivlan 'Åh det är Nisse'. Min sorg och chocken var enorm men känslorna jag kände för farmor, hur hon måste känna det var nästan ännu värre.
Jag minns hur jag grät och grät i min säng på nätterna. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Det var som att mitt minne inte klarade av att minnas resten, för det var för svårt. Det är konstigt, precis som Matilda sa är det knepigt att man inte minns vad som hände före den tiden och kanske inte efter, men den dagen kommer altlid att vara fastsvetsad i minnet.
Min farfar finns dock med mig genom livet, det har jag bevis på. Jag har ibland haft starka drömmar om honom, att han lever, kommer tillbaka till oss och att jag pratar med honom. Jag har även andra bevis men jag vill inte skriva det här för det känns för personligt. Jag minns hur jag i flera år efter förväntade mig att han skulle svara när jag ringde hem till farmor, för det hade han ju alltid gjort. Svarat med den där glada, kvittrande rösten. Jag har aldig mött en människa som var gladare än min farfar. Han var underbar, jag har tusentals minnen av hur han älskade mig och hur roligt vi brukade ha ihop! Alla som mötte farfar tyckte om honom. Han pratade med alla, visslade alltid och spelade musik på sina skedar hemma på vardagsrumsbordet. Jag brukade alltid reta honom för att han somnade på soffan varje gång han skulle ligga och läsa tidningen och jag brukade räkna sekunderna hur länge det skulle ta innan han snarkade! Jag brukade också kalla honom 'soptunnan' eftersom han åt allt på mitt fat som jag inte ville ha! Han brukade alltid sitta med mig och rita roliga gubbar med långa näsor, alltid få mig att skratta och när jag blev äldre fick jag övningsköra med honom i hans lilla röda golf (eftersom pappa vägrade) och han brukade ringa mig före helgen och kvittra 'Anna-Cilla (det var vad han brukade kalla mig), ska du gå ut i helgen? Ifall du ska det, kom hit och hämta pengar först!' Vilken männsika, jag skulle kunna skriva hela natten om min helt underbara farfar.
Hur som helst, fast det gått 16 år så blir inte saknaden mindre. Sorg blir såklart alltid lättare att leva med genom åren, men inte saknaden.
Godnatt allihopa, hoppas ni inte blev alltför deppade nu.... men jag ville också bara dela med mig av mina minnen av min älskade farfar.
Luanda, Angola
Det flyger myggor runt omkring just nu och fast hotellet nog ar ett av de finaste i Luanda vill jag bara hem just nu! Det ar farligt att ga ut ensam och myggorna kan ge malaria, sa jag kanner mig sakrast inne i rummet med filmkanalen pa TV.... Det ar varmt och kvavt och utsikten ar hemsk fran mitt rumsfonster... Bortskamd- ja kanske!
Luanda ar en osaker och stor stad och byggnaderna runt omkring ar nya lyxhus blandade med slum. Verkligen inte alls det jag hade forvantat mig!
Jag har bara lamnat mitt hotellrum i 10 minuter sedan jag kom hit och jag har redan blivit biten av en ilsken mygga! Aj!
Hoppas ni har en bra helg.
Lediga dagar och en vän i nöd
Hur som helst, hur arg hon än var på mig och inte trodde att jag fattade någonting, så fanns jag där för henne nu när det hände igen. Han har lämnat henne. Och inte bara det, hon är dessutom gravid och han vill inte veta av det. Hon kom hit i Söndags när jag kom hem från Sao Paolo och har bott hos oss i några dagar och det känns som jag fått tillbaka min vän igen. Medan hon var med honom försökte han vända henne mot alla andra (av svartsjuka), gå igenom hennes mobil och styra och ställa. Men hon var förblindad av kärlek. Hon är såklart helt förstörd och förvirrad men tackade mig igår när hon for hem för att jag finns här för henne och för att jag hjälp henne igenom de här första svåra dagarna genom att ha pratat i timtals, och emellanåt haft lite roligt med shopping och skratt för att att tänka på annat. Vi har suttit uppe halva nätterna och pratat tills vi var hesa. Jag har lyssnat och tröstat tills jag fick huvudvärk. Men det är värt det, man måste ställa upp för sina vänner och hon är trots allt som en syster till mig. Fast vi blir arga på varandra ibland är det som att när vi ses är allt som vanligt igen. Jag kan vara helt mig själv med henne, berätta precis allt (såna saker som ingen annan någonsin skulle få veta) och hon är precis likadan med mig. Vi har båda varit med om så mycket och är i samma ålder. Det känns faktiskt som jag kännt henne hela livet.
Visst är det konstigt att man ibland träffar på människor som man bara kan prata om allt med? Vissa människor har man ingenting gemensamt med och det blir pinsamma tystnader och man känner sig obekväm, medan andra kan man sitta i ett rum med i flera dagar och forfarande ha saker gemensamt att prata om, eller bara sitta tysta och känna sig som hemma? Jag träffar så mycket olika människor i mitt jobb och ibland har jag helt enkelt ingenting att säga till dem och ibland känns det som jag kännt dem hela mitt liv, efter bara någon timme. Undra varför? Min nya housemate Lauren är precis likadan, jag har kännt henne i lite mer än en vecka och det känns som vi kännt varandra i flera år!
Jag känner mig ganska trött idag, har knappt sovit på flera dagar och inte vilat sedan jag var i Brazilien och inte haft en minut ensam med Mark, men så kan det vara.
Ikväll blir det dock en riktig tjej-kväll! (Det var så länge sedan, så det är på tiden!) Jag, Lauren, Julie, Jana och kanske ett par tjejer till ska träffas hos oss för att dricka lite vin och sedan ska vi till Walkabout och sjunga kareoke!! Hoppas hela Sheperds Bush håller för öronen när vi sätter igång! :) Rapporterar imorgon om ifall vi blev utslängda eller inte....
