Så här sitter jag, på golvet i mitt lilla rum. Jag orkar inget mer. Chrissie och Dano har inte städat något i hela huset än och det måste vara klart ikväll. På toppen av allt så har Chrissie matförgiftning så hon får inte mycket gjort. Själv måste jag ta en rast efter att jag har skurat och damsugat och burit så mycket saker. Det är lister, dörrar, fönster, skåp, kylskåp osv osv i all oändlighet! Och av oss fem som bor här är det bara JAG och Marcus som gör något! Jag tror jag bryter ihop! Hela veckan har jag hållt på, och de har bara börjat packa DERAS saker idag!

Sedan har jag gråtit två kvällar i streck, speciellt igår. Mulen är borta! Min Mulen som är en del av mig och mitt liv, som jag älskar mer än något jag någonsin ägt. Att all är 'replacable' är inte sant. Jag var så chockad och ledsen igår att Marcus fick trösta mig och idag är mina ögon alldeles svällda. Jag kan inte hitta honom och jag vet inte om han blivit nedpackad mitt i allt stress i någon låda eller om han är bortkastad? Åh, vad ska jag göra utan honom.

Dessutom sitter jag och grämer mig att jag skulle kunna behållt huset i mitt namn! Jag kunde ha tagit över, låtit nya människor flytta in och begärt mer i hyra så jag kunde bott nästan gratis! Men hur dum var jag??????? Inte en tanke hade jag på det. Matilda undrade varför vi flyttar om vi inte vill, men det är Chrissie och Dano som ville flytta, ingen annan och de är på kontraktet. Så vi andra har inget val.

Så är mitt liv idag. Jag HATAR det nya stället där jag och Chrissie ska bo också! Det är såååå långt borta! Jättelångt! Det går bara en buss förbi där och det finns inga affärer. Jag vet att det bara handlar om kanske två månader men jag vill inte vara där alls. Tur att Chrissie är där och de som vi ska bo med, mina vänner Luke och Ness är underbara! Det är inget fel på själva huset men jag hatar området!

Jag pratade med Amy förut. Vad jag saknar henne! Hon sa att hennes f.d kompis (som är en hemsk tjej) har gift sig och nu är med barn och såååå lycklig. Sedan Michelle som bott här, hon är en snål idiot och hon yrade igår om hur käääääääär och lycklig hon är! Varför får alla bichiga tjejer underbara killar och lyckliga liv? Vi som bryr om oss andra och som är snälla får ingenting. Vad tjänar det till på att vara snäll? Jag ville inte ha en kille förut, jag behövde ingen, men nu vill jag verkligen det. Jag är less på att vara ensam. Jag är less på singel livet. Men jag tänker inte nöja mig med vem som helst, jag vill bli riktigt kär.

Tyvärr är det som jag är riktigt kär i inte alls kär i mig. Så är mitt liv. Och nu spelar han min favoritlåt som påminner mig om honom också till råga på allt! Åhhhh.

Jenny, Fanny och Kicki kommer imorgon. Och jag vill göra allt för att de ska ha en rolig helg. Hoppas de får mig på lite gladare tankar, men just nu känns det som det blir svårt att hålla humöret uppe.

Det är ännu ett nytt kapitel i Anna-Cecilia Olssons liv som börjar imorgon. Men jag vill inte mer. Jag orkar inte. Varför brukar jag tro på att allt som händer har en mening? Jag kan inte se den minsta lilla mening med vad som händer just nu i mitt liv. Ingen ljuspunkt och inget hopp.

Måste gå ner och städa. Fast det gör så ont i mitt hjärta så måste jag, och jag måste lägga på det där leendet och styrkan som alla tror att jag har. Jag vill kunna lägga mig och sova och drömma bra drömmar och när jag vaknar vill jag att det ska vara om ett år och kanske, kanske livet vore lite ljusare då? Nej, önskedrömmar. Tillbaka till skurtrasor och verkligeheten.