Jag landar på Midlanda och det börjar skymma, Sundsvall är på väg in i hösten. Jag kliver av planet och går den välkända gången med glasrutorna ned mot alla som står och väntar på sina nära och kära. Och där ibland hopen med folk ser jag en liten mörkhårig, smal tjej. Min syster, min älskade lillasyster! Hon vinkar och ler mot mig med sitt söta, lite blyga leende.

Jag tränger mig förbi alla ner i trappan och ut till baggagebanden så jag kan krama om henne så fort som möjligt. Min syster har lämnat sin sovande son (min älskling) och sambo hemma och kört själv ända hit fast hon inte ens gillar att köra, det är syskonkärlek det! Vi pratar i bilen (mest jag som babblar som vanligt) och kör tillslut upp på mammas uppfart, Klippvägen 13. Vi svishade förbi alla kända byggnader och natur på vägen, allt som är hemma, allt som jag känner till.

På bron står min söta, fräsha, blonda mamma och tar emot oss. Vi kramas och sedan blir det ett enda pladder inne i köket tills Matilda måste fara hem och vi måste gå och lägga oss. Men först måste jag äta fil och dricka en kopp svenskt kaffe! Medan jag står och borstar tänderna får jag ett sms, där det står 'i cant wait to see you shake your bum again, i miss you with all my heart'. Det är Mark som saknar mig (och tydligen sättet jag brukar skaka på rumpan för att visa honom hur den dallrar, ha ha).

Allt får mig att känna mig så lyckligt lottad. Här är jag med min familj och mina allra närmaste runt omkring mig, och jag har en kille som jag känner en sån stark, varm kärlek för, så fort jag tänker på honom.

Här är en av mina favorit bilder, en bild som sitter kvar i mitt minne, från sist jag kom hem. När jag såg denna lilla familj stå och vänta på mig på Midlanda var tårarna nära! Imorgon får jag äntligen hålla min Sebbe i mina armar igen!

Livet är underbart.