Idag var jag tillbaka på vårt 'training centre'; Cranebank. Jag vet inte vad det är med den där byggnaden men jag avskyr att vara där. Så fort jag kommer dit vill jag fara hem. Det är alltid ett kallt mörker där. Som tur var klarade jag mitt safety test idag, det viktigaste provet av alla. Jag klarade också alla andra test i att utföra en evacuation, öppna dörrar och släcka bränder på planet. Medan jag var där fick jag ett sms av Matilda att jag skulle läsa på st's hemsida om vad som hänt Olles bästa kompis. Jag funderade över vad det kunde vara som hade hänt... Varje gång jag är där händer det något hemskt. En gång var det Daniels pappa som hade fått cancer och vi hade gjort slut och mitt hjärta gått i tusen bitar. Och medan jag satt där och funderade i den fejkade flygplansdelen där de tvingar oss att ta på oss hemska instängda rökmössor och gasmaskar, och där de fyller kabinen med illaluktande rök, kom det över mig....
  
Att förra året när jag satt i det där hemska rummet fick jag ett sms av mamma. Det stod att morfars kamp var slut och att han somnat in. Jag rusade ut ur rummet och vände mig bort från de andra. Och chocken slog över mig, och tårarna strömmade ner för kinderna. Jag bara skakade och en av tjejerna i min kurs kom och undrade hur det var, och hon kramade om mig. Jag ringde mamma och stod och pratade och grät i ett hörn av byggnaden, jag kände mig så låg och jag minns hur jag gick genom 'skolgården' med nedböjt huvud, precis som sörjande gör på en begravning. Jag grät och grät och ändå lät de mig inte gå hem! Jag var tvungen att stanna där och plågas resten av dagen, de sa att annars skulle jag inte få gå över till långflygningarna och måsta stanna på Europaflygen! Ibland undrar man vad som egentligen får en att kämpa vidare, och hur jag orkade med den dagen. Jag var tvungen att utföra första hjälpen och konstgjord andning och höra om hjärtsjukdomar osv, osv, osv resten av den dagen, när min älskade morfar hade dött samma dag!

Usch...bara minnet får mig att minnas chocken. Saknaden. Sorgen. Att min morfar aldrig kommer tillbaka. Alla saknar vi honom så. Och så idag fick jag då reda på att Olles kompis dött den kvällen på deras student som de hade haft så roligt. Stackars Olle, stackars killens familj. Matilda och Malin skrev så fint på sina bloggar. Bara dagarna innan hade de satt ut så fina bilder på en glad och stolt Olle som hade hela sitt liv och allt sitt hopp om en ljus sommar framför sig. Man vet verkligen inte vad som finns runt hörnet. Men av någon anledning måste vi alla andra som är kvar gå vidare.

Jag ska tillbaka till mörka Cranebank imorgon, sedan är det ett till år tills jag måste dit igen, tack och lov för det. Det för bara med sig mörka minnen förutom då att jag har mitt underbara jobb kvar...