Alltså är det något som är jobbigt och tar på krafterna så är det att leta ny bostad i London! Tyvärr hör jag till dem som är tvungen att flytta av en den ena en den andra anledningen så jag gör det ganska regelbundet. Man letar och letar, alltid på samma australiensiska websida (varje dag tills allt blir till en enda dimma) och sedan måste man emaila dem (vilket menas att de aldrig svarar) eller ringa dem och försöka få en tid att komma förbi och kolla. Det ska vara rätt pris, åtminstone någotsånär rent, med vardagsrum och trevliga människor och man måste alltid gå dit och försöka sälja sig själv så att de väljer just mig och inte någon av de andra hundra människorna som också vill flytta in.

Mark och jag ska flytta ihop så det borde egentligen vara två av oss så man i alla fall har sällskap men Mark är ju på sjukhuset tills på måndag så ikväll fick jag gå själv. Så hur som helst, där gick jag hoppfullt ner för Fulham Palace Road, i mina 'hemtrakter' i samma område där jag bott förut i 3 1/2 år. Där jag känner mig som hemma.

Så...jag hittade gatan och huset utan problem och knackade på den gamla ruttna dörren där gatunumret hade ramlat bort och redan innanför dörren och upp för trappan var den beiga heltäckningsmattan äcklig, rummet var ett litet dubbelrum (med egen toa dock!) och köket var det minsta kök jag sett och där fanns EN liten soffa inklämd i ett hörn; vilket betyder att det inte finns något vardagsrum. Och detta skulle vi alltså måsta dela med fyra andra!

Och sedan är det ju det här med priset..... 12000 kronor i månaden för detta lilla rum!!!!

Så är London. Jag blev utfrågad en massa frågor för att se om jag var bra nog att bli accepterad in i deras hus men jag orkade inte bry mig om att charma dem och gick hem... jag visste att jag aldrig skulle bo där ändå. Nu kollar jag inte på en enda bostad igen utan Mark!!

När jag var på väg hem fick jag den välbekanta känslan inom mig, den känslan som jag alltid får när jag tittar på ett ställe som jag inte vill bo i... 'Tack och lov att jag har mitt lilla rum, där jag känner mig som hemma i alla fall just nu'. Jag skyndade mig hem i den kalla höstkvällen.

Nu sitter vi hemma i vardagsrummet, vi är sju stycken här inne just nu som nästan ligger ovanpå varandra i sofforna. Det är två till som ska bo här i en vecka till fick jag veta idag, så då blir vi totalt 11 personer i huset!

Tur att jag har mitt jobb, då jag alltid får ett stort fem-stjärnigt hotelrum med badrum alldeles för mig själv.

That's my crazy London for you! Always the same, always as mad.