Livet- som att klättra upp för ett berg
Berget
Här i livet är det som om man ständigt klättrar upp för ett berg. Man kämpar och kämpar. ena dagen kanske det går trögt och nästa dag mycket lättare. Det kan regna och blåsa och man känner för att bara ge upp, men nästa dag får man hopp igen, inom sig, när solen går upp, molnen försvinner och det är varmt.
Sedan når man toppen står man där och lycklig och stolt ser ut på den vackra utsikten. Det känns som om man är på toppen av livet, inte bara berget! Man har lyckats med det man kämpat för, besegrat det man trodde var omöjligt och man har nått sitt mål.
Men medan man står där en stund börjar det regna så smått, och toppen av berget och stenmassan under blir våt, och man försöker ta ett steg, men man halkar! Man glider ner för berget igen, på mossan, ibland halkar man bara ner en bit, sedan kravlar man sig till toppen snabbt igen, men ibland halkar man ända ner till botten av det berget man precis besegrat. Och måste börja om.......igen och igen och igen händer det, som en cirkel. Men hur många gånger ska man orka klättra upp?
Jag tror att vi fortsätter klättra upp för berget, för att vi ger aldrig upp i livet och strävar efter den där lyckokänslan. Och det är värt det när man står där på toppen och ser allt det vackra framför en. Det sista som lämnar människan är hoppet.
Så är livet.
Igår var allt på toppen, jag stod där i solen och njöt. Idag halkade jag ner en bit och måste börja klättra upp igen. Men hur många gånger i livet ska man orka kämpa sig upp? När allt är som bäst så måste det alltid hända något så man inte blir för bortskämd med att må bra där uppe på toppen.
Mark's nya van är redan trasig, han hämtade den igår, och vi skulle fara till Frankrike imorgon och campa i bilen! Nu vet vi inte hur det blir? Och jag har fått ett ilsket, vidrigt email där jag blir lurad av Chrissie på pengar igen. Varför? Jag har inte ens gjort något fel?? Vi har väntat fyra månader på att få tillbaka vår depossit från vårt f.d hus, och nu är det nästan inget kvar, för den där hemska ragatan. Jag trodde hon var en vän. Hennes kille har även lurat Mark, men det är en annan historia. Jag orkar inte med såna där människor mer. Vad gör jag för fel? Är jag för snäll och naiv?
Jag trodde man skulle behandla folk som man vill bli behandlad själv? Har jag fel?
Gumman. Det är tyvärr så det är. Man är snäll och tror att alla skall vara likadan tillbaka, men man blir alltid lurad. Tyvärr finns det endast några få personer i denna värld som man kan kalla sina riktiga vänner som man kan lita på. Dem skall man vara rädd om. Det är dax att du kapar banden med den där bitchen, och skit i alla idioter. Livet är för kort för att spendera tid och tankar på människor som är falska.
Love you!
Hej Anci!
Oj, vad bra du skriver! Du har aldrig funderat på att skriva en bok?! Den skulle göra succé tror jag. Just nu har jag fått hoppa in i receptionen på ett ställe där det inte händer någonting alls. Det brukar ringa ca 15 st per dag, ca 2 st i timmen alltså. Detta företag är en kund till NCA så därför måste vi förse dem med en receptionist om deras egen är sjuk. Tyvärr blev det jag. Det känns bara så slösaktigt för på NCA är det hur mycket som helst att göra och högarna blir inte mindre av att jag sitter här.
Vad tråkigt att du inte får tillbaka pengarna men jag håller med Matilda, skit i henne (efter att du fått pengarna :-) hihi..)! Du är alltid så snäll och omtänksam och det är ju så man ska vara men tyvärr är inte alla det tillbaka. Jag hoppas att allt löser sig och att bilen blir fixad så ni kan åka till Frankrike!
Ha det så bra! Kram Kristin
