Har precis suttit och läst en blogg om en tjej som förlorat sin lillasyster i tsunamin. Om hennes upplevelse och kamp genom flodvågorna och om hennes saknad av sin lillasyster. Det var så rörande och jag började tänka på min egen syster.

Varje dag går jag in och läser min egens systers blogg. Vi bor inte ens i samma stad, inte ens i samma land, men det finns nog inget som någonsin kan komma emellan vårat starka band, trots avståndet. Jag är så lycklig att hon finns.

När jag först flyttade till och från England för tio år sedan brukade hon gömma små brev i min väska, som jag hittade och läste på flyget. Jag minns vad som stod där i, och hur tårarna bara vällde fram när jag läste hennes kärleksfulla ord. Jag minns den saknaden jag brukade känna för henne, så stark att jag ibland började gråta när jag tänkte på henne. Jag har alltid ångrat att jag inte fanns där under hennes tonårstid, men samtidigt har vi haft så många speciella stunder och riktigt tagit vara på varandra när hon kommit till mig i England och när jag varit hemma.

Hon skrev om några av våra minnen i London i hennes blogg häromdagen och det fick mig att skratta så. Allt galet vi gjort tillsammans, och fortfarande gör! När vi är tillsammans händer det alltid något galet!

Jag minns....

När farmor och farfar stannade vid lekparken på Hemmanet och jag rusade emot dem och de ropade 'Anna-Cecilia, du har fått en lillasyster!'

När jag bar det lilla knytet runt huset och visade henne hennes nya hem fast att hon bara var några dagar gammal.

När hon duschade och jag alltid brukade stå på skåpet brevid duschkabinen och titta ner på henne och hon älskade det. Sedan brukade jag stänga av duschen och låtsas att det var något fel på den och när hon tittade förundrat vad det kunde vara för fel satte jag på duschen på fulla drag och hon skrattade så hon nästan kiknade när vattnet sprutade i hennes ansikte!

Alla gånger jag satt där på planet och storgrät över att jag lämnat henne.

Allt smink jag kletade på henne när vi skulle till Redback. Inte många 15-åringar som varit på Redback mer än Matilda tror jag! :)

När vi lovade varandra att mötas på Brighton pier.... Matilda, you know what I mean, och du har rätt- vi ska hålla det!

När vi paddlade en liten eka runt i Windsor. (Efter vi ringt mamma och bett om mer pengar eftersom vi gjort slut på alla vi hade!)

När mamma ringde och sa att Matilda inte kommit med planet hem från London (vilket var en lögn) och mitt hjärtade hoppade rakt upp i luften av skräck! Åh, det var mitt fel att hon fick springa till gaten!

När vi bråkade på Drottning gatan och hon sprang ifrån mig och pappa och vi hittade henne sittandes på en trappa och tjura vid slottet.

När vi tvingade pappa att ha på sig de där spiral-diademen med glitter hjärtan på husvagns semestern.

När vi brukade sitta vid matbordet (hm...det gör vi visst fortfarande) och gapa med munnen full av mat när mamma och pappa inte såg något, sedan skrattade vi som galningar och de bara tittade på oss som att vi var knäppa och skakade på huvudet.

När hon hade något att berätta den där söndagen efter gatufesten och jag visste redan innan hon sa det att hon var gravid! Och jag var den första av alla som fick veta!

När hon höggravid kom till London och nästan svimmade i Primark i kön till provrummet!

Känslan av att komma in i hennes och Tobbes lägenhet och se det där underbart vackra lilla knytet som var hennes son, ligga där i sin lilla vagga.

Det är så många minnen som väller upp inom mig, jag skulle kunna skriva hela natten.

Matilda, du är alltid i mina tankar fast jag är i andra länder. Tack för att du finns.