Vi landar klockan 5.40 på morgonen och är helt slut efter en natt på planet. Vi går ut genom den lilla flygplatsen och sätter oss i bussen och det svärmar en massa myggor runt omkring oss. Hoppas vi inte blir bitna och får malaria...

Under den en-timmas färd till hotellet kämpar jag med att försöka hålla mina ögon öppna, jag är så trött, men jag vill se den värld utanför bussen i detta annorlunda, nya (nytt för mig), fattiga land. Jag kan knappt tro mina ögon. Det är som att vara mitt i en dokumentär från TV när vi svishar förbi små byar där människorna bor i skjul utan dörrar och fönster, små barn som är ute och skördar fast det är så tidigt på morgonen och de är så små. Det är dammigt och smutsigt och människor överallt.

Efter en timme kör bussen upp på hotellets uppfart. Det är nästan så att jag mår illa. Där ska vi bo, i det enda fem-stjärniga hotellet (Sheraton) i staden Kampala. Vi blir mötta och behandlade som kungar av hotelpersonalen och vi ligger en stund senare vid den underbara poolen i solen. Undrar ni varför jag mår illa? Jo, för att där ligger jag som en primadonna och njuter av solen och min cesar sallad medan de stackars människorna knappt har tak över huvudet och mat för dagen, alldeles utanför. Vad orättvist livet kan vara.



Vi går ut på kvällen och äter i en lyxig restaurang, vi dricker svindyrt vin och bara njuter.

Efter att ha njutit av mat, alldeles för många drinkar och en tio timmars sömn kravlar jag mig ur sängen med en dunkande huvudvärk och masar mig ner till receptionen. Där väntar en minibuss och vi är ett gäng som far till ett barnhem. Vi har med oss kläder, blöjor och saker till dem. När vi kommer dit blir vi bemötta med respekt av föreståndarinnan som också är en präst. Hon berättar om hemmet och att de lever på donationer och människor som oss. Hon berättar om hur det hittas barn lite överallt och har de tur, blir de överlämnade av polisen till det här hemmet. Igår hade det kommit en okänd man och lämnat in en liten pojke som han hittat på gatan. Barnen i det här hemmet är mellan 0-5 år.

Efter hon pratat en stund får vi gå runt i barnhemmet och titta oss omkring och får leka med barnen. Jag har aldrig sett så uppfostrade små barn, de äter själva fast de inte ens kan gå, de sitter på rader och tränar sig att kissa i pottan, de ligger tysta i sin lilla säng när de ska sova och de lyder varje ord personalen säger till dem.

Jag går in och tittar på de minsta spädbarnen. En liten pojke är bara en vecka gammal och var upphittad när han bara var en dag gammal. Jag står där och ser på barnen och känner tårarna välla upp. 'Cilla, du får inte gråta' tänker jag. Vi leker med barnen och jag håller dem i min famn. Trots allt har de det ganska bra här, och de är några av de få lyckligt lottade barn i det här landet, för att de har kommit till detta hem, de har tak över huvudet och de får mat och när de blir lite äldre har det t.o.m ett klassrum där de får lära sig att läsa och rita.

När vi far därifrån sitter jag och funderar....hur kan männsikor bara överge sina barn? Jag tänker på de små liven som inte har en mamma och pappa som bryr sig om dem, och de kommer aldrig att se sin familj. De kommer aldrig att få veta varför deras mamma inte ville ha dem. Jag tänker också på dessa mammor som överger sina barn. En liten pojke var upphittad i en sopkorg. Vad tänker hon som dumpade honom där? Undrar hon någonsin vart hennes lilla barn tog vägen, om han lever? Dessa kvinnor måste vara så desperata att de inte har något annat val.

Här är Olivia, en liten tjej på sju månader som jag blev extra fäst vid. Hon var så tyst och lugn, hon bara satt med mig och tittade förundrat medan hon rörde vid mitt hår. Jag undrar vad hennes öde kommer att bli?




Tänker lägga in fler bilder från barnhemmet men det får bli när jag kommer hem eftersom internet i Afrika inte är det bästa....

Imorgon bär det av tillbaka till England. Åtta timmars färd och jag är tillbaka i min 'verklighet' men med en erfarenhet rikare.