Ligger där i min bunker, dvs säng uppe i taket ovanför passagerarnas väskor, och sover hårt, hårt och drömmer om att vi plötsligt störtar ner mot en sjö innan piloten snabbt gör en manöver och får oss att flyga rakt upp i luften och sedan göra en volt så att vi alla skriker och snurrar runt, upp och ner i luften. Det känns som om jag är i en enorm berg och dalbana och jag försöker hitta mitt säkerhetsbälte innan jag slungas ner i vattnet. I nästa ögonblick har vi stabiliserat oss och jag torkar spya från passagerarna på golvet.

Vaknar med ett ryck av att en av mina kollegor spolar i toaletten bredvid mig. Blir plötsligt påmind om smärtan och om vart jag är, någonstans där ovanför molnen mellan Bangalore och London.... ahhhh vad det gör ont, mitt öra värker, pulserar och är svullet, jag hör ingenting. Det rinner någon äcklig vattenliknande vätska ur det. Jag hasar mig ner för trapporna för att ta mer värktabletter och för påbörja barrundan innan vi landar. Jag får skrika till de stackars indierna eftersom jag inte ens kan höra min egen röst.

Ett par timmar senare sitter jag på tunnelbanan och i min trötta dimma, då hjärnan är både jetlaged och supertrött lyckas jag ta mig till doktorn. Jag släpar på resväska, handväska och kassar med whisky som jag köpt till Mark och böcker till mig. Min handled som jag opererade förra året värker och känns helt utsliten. Väl hos doktorn fnyser den sura receptionisten till och säger att eftersom jag minsann inte bokat tid kanske jag måste sitta och vänta tills de stänger, vilket är om..... fåsenu.... 3 1/2 timmar!!!! Ahhhh. Men jag måste få penicilin fast att jag helst bara vill sova.

Sitter där och läser en bok, försöker att inte somna, försöker äta en choklad men det gör för ont i käken av öroninfektionen. Efter ett par timmar är det någon som äntligen förbarmar sig över mig och jag får komma in och få medicin. Den unga, fräscha blondinen till doktor vet inte vad hon ska bota mig med och får läsa sin uppslagsbok innan hon ger mig något men hon intygar att jag har en ganska ordentlig infektion.

Jag tar mig halvsovandes till bussen i Hammersmith station, trängs med hundratals människor från alla jordens hörn, blandat med barnvagnar, kliver av mitt på min busshållsplats och önskar jag kunde ha råd att ta taxi ända från Heathrow i fortsättningen. Efter några långa, onda minuter får jag äntligen komma in i mitt rum och bara slänga mig på sängen! Hem, ljuva hem! Jag känner mig helt slut och söndersliten, det värker överallt.

Jag drömmer om ikväll när jag äntligen får stänga ögonen och sova.......då har jag varit uppe i 24 timmar....igen. Det är verkligen glamouröst att vara flygvärdinna ibland!

Zzzzzzzzzzzzzzzzz.....................