Jag har precis läst min lillasysters blogg och insåg att det är 16 år sedan farfar dog. Allt som verkat så viktigt runt omkring mig idag blev plötsligt så litet och betydelselöst. Jag var arg på vår housemate Lachy ikväll som verkade väldigt irriterad på att vi använde hans dyrbara knivar så jag och Mark gick och köpte våra egna för att visa honom vad vi tyckte, och sedan hade inte Mark ens brytt sig om att vika tvätten medan jag varit i Afrika, och sovrummet såg ut som ett bombnedslag (mammas gamla uttryck) fast jag hade städat innan jag for. (Att män alltid ska vara så lata, jag tror jag blir galen!!!!)

Men så ligger jag här i sängen, Mark har somnat utan sin godnattkram (jag var för irriterad), och jag läser Matildas inlägg om dagen då farfar drunknade och alla mina små problem försvinner plötsligt ut i intet och jag tänker tillbaka till dagen som var som igår....
 
Jag var 18 år och var på väg till jobbet på morgonen i hälsokostaffären och min kille Henrik gav mig skjuts. Plötsligt vid viadukten efter Max flög en ambulans förbi med sirenerna på och jag och Henrik började skoja om att det kanske var någon som hade satt en hamburgare i halsen. Inte hade jag kunnat ens drömma om just då att de skulle hämta min farfar.

Den dagen var en av de bästa på jobbet, jag minns hur glad och sprallig jag var och skojade och skrattade med mina arbetskamrater. Efteråt har jag tänkt att det nog berodde på att det var för att det var en av de sista stunderna på väldigt länge som jag skulle få känna mig glad och lycklig.

Lite senare på eftermiddagen stod plötsligt pappa vid vårat fikarum när jag var på rast. Han såg alldeles förstörd ut. Jag minns att han sa att det hänt något hemskt, mitt hjärta hoppade till av skräck och jag tänkte 'Åh nej, inte mamma eller Matilda!!' men han sa att det var farfar som drunknat. Mitt hjärta höll på att brista och jag minns som i en dimma hur jag lämnade jobbet med pappa och farmor satte ute i bilen. På kvällen såg vi på nyheterna vad som hänt och när de bar upp båren från det frusna havet såg man farfars huvud sticka upp under filten. Farmor ropade i förtvivlan 'Åh det är Nisse'. Min sorg och chocken var enorm men känslorna jag kände för farmor, hur hon måste känna det var nästan ännu värre.

Jag minns hur jag grät och grät i min säng på nätterna. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Det var som att mitt minne inte klarade av att minnas resten, för det var för svårt. Det är konstigt, precis som Matilda sa är det knepigt att man inte minns vad som hände före den tiden och kanske inte efter, men den dagen kommer altlid att vara fastsvetsad i minnet.

Min farfar finns dock med mig genom livet, det har jag bevis på. Jag har ibland haft starka drömmar om honom, att han lever, kommer tillbaka till oss och att jag pratar med honom. Jag har även andra bevis men jag vill inte skriva det här för det känns för personligt. Jag minns hur jag i flera år efter förväntade mig att han skulle svara när jag ringde hem till farmor, för det hade han ju alltid gjort. Svarat med den där glada, kvittrande rösten. Jag har aldig mött en människa som var gladare än min farfar. Han var underbar, jag har tusentals minnen av hur han älskade mig och hur roligt vi brukade ha ihop! Alla som mötte farfar tyckte om honom. Han pratade med alla, visslade alltid och spelade musik på sina skedar hemma på vardagsrumsbordet. Jag brukade alltid reta honom för att han somnade på soffan varje gång han skulle ligga och läsa tidningen och jag brukade räkna sekunderna hur länge det skulle ta innan han snarkade! Jag brukade också kalla honom 'soptunnan' eftersom han åt allt på mitt fat som jag inte ville ha! Han brukade alltid sitta med mig och rita roliga gubbar med långa näsor, alltid få mig att skratta och när jag blev äldre fick jag övningsköra med honom i hans lilla röda golf (eftersom pappa vägrade) och han brukade ringa mig före helgen och kvittra 'Anna-Cilla (det var vad han brukade kalla mig), ska du gå ut i helgen? Ifall du ska det, kom hit och hämta pengar först!' Vilken männsika, jag skulle kunna skriva hela natten om min helt underbara farfar.

Hur som helst, fast det gått 16 år så blir inte saknaden mindre. Sorg blir såklart alltid lättare att leva med genom åren, men inte saknaden.

Godnatt allihopa, hoppas ni inte blev alltför deppade nu.... men jag ville också bara dela med mig av mina minnen av min älskade farfar.