Minns ni att jag skrev för ett tag sedan om min kompis som inte ville lyssna på mig när hon tog tillbaka sin ex-kille som lämnat henne för sin ex-tjej? Jag sa att han kommer att göra samma sak igen, men hon sa nej, aldrig, och att jag minsann inte förstod någonting.

Hur som helst, hur arg hon än var på mig och inte trodde att jag fattade någonting, så fanns jag där för henne nu när det hände igen. Han har lämnat henne. Och inte bara det, hon är dessutom gravid och han vill inte veta av det. Hon kom hit i Söndags när jag kom hem från Sao Paolo och har bott hos oss i några dagar och det känns som jag fått tillbaka min vän igen. Medan hon var med honom försökte han vända henne mot alla andra (av svartsjuka), gå igenom hennes mobil och styra och ställa. Men hon var förblindad av kärlek. Hon är såklart helt förstörd och förvirrad men tackade mig igår när hon for hem för att jag finns här för henne och för att jag hjälp henne igenom de här första svåra dagarna genom att ha pratat i timtals, och emellanåt haft lite roligt med shopping och skratt för att att tänka på annat. Vi har suttit uppe halva nätterna och pratat tills vi var hesa. Jag har lyssnat och tröstat tills jag fick huvudvärk. Men det är värt det, man måste ställa upp för sina vänner och hon är trots allt som en syster till mig. Fast vi blir arga på varandra ibland är det som att när vi ses är allt som vanligt igen. Jag kan vara helt mig själv med henne, berätta precis allt (såna saker som ingen annan någonsin skulle få veta) och hon är precis likadan med mig. Vi har båda varit med om så mycket och är i samma ålder. Det känns faktiskt som jag kännt henne hela livet.

Visst är det konstigt att man ibland träffar på människor som man bara kan prata om allt med? Vissa människor har man ingenting gemensamt med och det blir pinsamma tystnader och man känner sig obekväm, medan andra kan man sitta i ett rum med i flera dagar och forfarande ha saker gemensamt att prata om, eller bara sitta tysta och känna sig som hemma? Jag träffar så mycket olika människor i mitt jobb och ibland har jag helt enkelt ingenting att säga till dem och ibland känns det som jag kännt dem hela mitt liv, efter bara någon timme. Undra varför? Min nya housemate Lauren är precis likadan, jag har kännt henne i lite mer än en vecka och det känns som vi kännt varandra i flera år!

Jag känner mig ganska trött idag, har knappt sovit på flera dagar och inte vilat sedan jag var i Brazilien och inte haft en minut ensam med Mark, men så kan det vara.

Ikväll blir det dock en riktig tjej-kväll! (Det var så länge sedan, så det är på tiden!) Jag, Lauren, Julie, Jana och kanske ett par tjejer till ska träffas hos oss för att dricka lite vin och sedan ska vi till Walkabout och sjunga kareoke!! Hoppas hela Sheperds Bush håller för öronen när vi sätter igång! :) Rapporterar imorgon om ifall vi blev utslängda eller inte....