Jag såg en dokumentär från 2007 om 19 åriga Marta som valde att gå in som nunna i det striktaste klostret i hela Sverige. Hon måste leva i tystnad och hon får bara prata med de andra 45 minuter om dagen och inte skaffa sig någon 'bästis' där inne i klostret. Hon får aldrig mer lämna klostret eller hälsa på sin familj och sina sju syskon. När hennes familj får hälsa på (sju ggr om året) så får de bara ses genom galler. Där satt hon och höll sin systerson i handen genom gallret och smekte sin lilla bebis till systerdotter på kinden, och fast hon säger att hon är lycklig så, så kan man inte låta bli att ana en sorg och saknad längst där inne bakom det stela leendet.

.

Fick mig att läsa lite om nunnornas liv och det är farsinerande hur de lever. Vi var ju i Vadsten nyligen och där finns ju birgitta-systrarna och jag har läst lite på deras websida. www.birgittakloster.se. Där förklarar de sina regler och klosterlöften, hur lika deras val i livet egentligen är med våra val, fast ändå på andra sätt.

.

De säger t.o.m att det inte står någonstans i bibeln att man borde bli nunna, så varför??

.

Jag kan alltså inte låta bli att tro att de sitter och försöker övertala sig själva för att må bättre. Är de verkligen så lyckliga med att leva ensamma, tysta, som att välja frivilligt att gå i fängelse. Utan någon att dela vardagen med, utan att se världen utanför, utan att ha barn och familjen de växte upp med runt omkring sig? Saknar de aldrig chansen att få vara kär, att få föda barn, att få känna det där ruset av lycka och kärlek och spänning? Känner de någonsin så där i sitt kloster? Vad finns det för mening? Jag menar, älska och tjäna Gud kan man väl göra på andra sätt än att låsas in på ett kloster?

.

Min mamma säger alltid att hon skulle velat bli nunna. Jovisst, som om jag tror på det. Och när man blir less på karlar brukar man vräka ur sig det. Men vem i hela friden vill leva sitt liv ensam, bakom galler, frivilligt?

.

Är jag trångsynt?

.