.

Så igår var vi på öppna förskolan och Harry var pepparkaksgubbe, så fin. Sedan var vi och skulle fika med Annika och hennes nyfödda lilla Oliver. Och så satt Harry där och åt sina riskakor och skrattade men i nästa sekund vred han till som i smärta och skrek och skrek och skrek..... jag fick panik, kände hur hans hjärta bultade mot mitt, hårt, hårt. Jag försökte trösta och vagga men han kravlade sig fast på mig och vred sig, spände benen och skrek. Efter en halvtimme somnade han av utmattning och sedan hände det igen, och igen och igen. På tunnelbanan och bussen hem var Mark med och båda hade smått panik när han bara skrek. Inte likt vår lugna lilla baby.

.

Så kom vi hem och han åt, sedan skrek igen i smärta. Ringde Vårdupplysningen och i nästa stund var det bara att åka till Astrid Lindgrens barnakut. Där fick vi förtur över alla andra som väntade och i tre timmars tid skrek Harry av ren och skär rädsla och magont. Det blev röntgen och ultraljud på hans lilla mage medan vi fick blåhålla honom, det var riktigt hemskt att se honom titta på oss för att hjälpa honom men istället fick vi hålla fast honom naken på bordet. Doktorn trodde att han hade tarmvred och förberedde med dövande kräm ifall han måste opereras! Va? Min lilla bebis, mitt hjärta.

.

Men till slut fick vi svaren, det var förstoppning och de sprutade lavemang i hans lilla rumpa. Och så kom det ut, och lilla Harry var som en ny person. Åt välling, pratade och skrattade med oss. Men så fort doktorn kom så skrek han igen i panik. Undra varför han är så rädd för doktorn?

.

Nu känner jag mig helt slut, kom isäng mitt i natten och lite smått chockad. Bilden av mitt hjärta på röntgenbordet sitter kvar. Tack och lov att han är frisk! ♥