Bajs, spya och kärlek!

Så ligger man och halvsover hela morgonen medan lillen vrider sig och grymtar bredvid och spottar ut nappen varannan minut, sedan duschar jag och klär på mig, tar upp honom och tvättar och klär på honom, båda vi i rena fina kläder redo att gå ut. Ger honom en ren blöja. Så hör man 'prrrrrruuuuuuttttt' i byxan, suckar lite och byter igen. På med byxorna och strumporna. Så börjar han tokgråta och vill ha mat. Det blir till att amma, men först måste man bråka lite så han inte äter upp händerna i stället för mjölken! Han blir helt galen! Så....klar-ammat och redo att klä på oss och åka till sjukgymnasten på sjukhuset, men måste bara rapa lite först. 'Raaaaaap' låter det och så känner man något varmt rinna ner för magen och jeansen..... spya överallt, på alla hans kläder, på alla mina kläder, mina jeans och soffan. Suckar till lite och går och byter allt, alla kläder på båda oss. Tar oss ut, kör till Huddinge (känns lite konstigt att vara där för första gången efter födseln), träffar sjukgymnasten och försöker koncentrera mig på vad hon säger medan det grymtas och gnälls från lillis. Han vägrar sitta still och under hela besöket hör vi 'prrrrrutttt', prrrrrrrrrrr' och 'ppppooooooh' i byxan. Han sitter i mitt knä och jag känner hur det blir blött och varmt på sidan av blöjan. Får byta lillen på hennes undersöknings-brits och ser att han bajsat igenom precis ALLA sina kläder igen! Låtsas inte se det utan byter snabbt och byltar på honom, släpar den tunga bebisen och bilbarnstolen genom hela sjukhuset (måste den här kliniken ligga allra längst bort??) och tror jag ska storkna av ryggont, ont i armen och nacken, orkar jag ens till bilen? Så tungt det är att bära en liten bebis överallt!
.
Så kommer vi hem och han är tokhungrig igen, äter, bajsar lite mera och sedan lägger jag honom på en kudde så jag ska kunna andas ut en sekund och så  börjar jag titta på honom. Han ligger storögt och tittar på mig med sina stora blå ögon. Jag börjar skymta något bakom nappen....är det ett leende? Jag börjar göra lite miner och konstiga ljud och plötsligt skiner min bebis upp i världens största, finaste tandlösa leende!! Han sträcker sin lilla hand mot min kind och försöker känna på mig och ler så stort varje gång jag gör ett prupp-ljud och räcker ut tungan. Sedan tar jag upp honom, gosar med honom och pussar på honom tills han somnar i min famn.
.
Det här är livet. Att få ha lilla Harry i mina armar. Det är värt allt bajs och all spya, allt springade till tvättstugan, all bruten sömn i världen! Min lilla skatt är det allra, allra bästa jag har och det där leendet gör mig så svag och så lycklig! Jag är så tacksam att han blev min! ♥


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0