Sedan Harry föddes har jag alltid kännt att varför skaffa barn om man inte låter dem vara nära en när de behöver. Varför måste de sova i egen säng och varför ska de sova i eget rum när de egentligen mår bäst av att vara nära mamma och pappa? Det säger ju sig självt, ingen vill vara ensam, speciellt inte en sån liten människa. Jag har haft nästan 40 år på mig att sova ensam, göra det jag vill, vara egoistisk och bara tänka på mig själv så jag har inga som helst problem med att nu ge Harry all närhet och kärlek han behöver.

 

Så kommer dagen närmare och närmare.... dagen då han ska börja sova i eget rum. Inte bara i sin egen säng en halv meter från mig, nej utan på andra sidan lägenheten!! Vi måste börja nu så att han vänjer sig innan den nya bebisen kommer. Men det är nästan som han känner det på sig, för varje natt vill han ligga närmare oss än han någonsin gjort. Inatt kravlade han upp i vår säng och låg så nära, så nära. Och vem är det som får separationsångest? Jo, JAG!! 

 

Jag vill inte att han ska sova i sitt eget rum. Jag vill att han ska vara trygg bredvid oss. Jag vill kunna ha koll på honom. Inga barn gillar att vara ensamma. Men jag måste vara stark. Jag vet att det snart är dags att ta steget och det känns bara värre och värre......