Tänkte berätta lite om vad som hände innan förlossningen. Så.... jag hade ju svårt med att ens tänka mig att föda ut mitt barn. Jag vet inte vad det var, men jag blev så rädd. Det tog över hela min vardag. Jag tror inte det hjälpte att jag fick gallsten (vilket jag inte visste då som tur var) och mådde illa hela tiden. Jag kunde inte äta nästan någonting och var så orolig över ifall förlossningen skulle gå för fort, om det skulle börja för tidigt och ingen skulle kunna ta hand om Harry (även fast vi har kompisar i stan) osv. Jag var också otroligt rädd för smärtan, som faktiskt är det värsta jag varit med om. Det där med att man glömmer hur ont det gör är inte sant. Min barnmorska på MVC skickade en remiss till Huddinge sjukhus som tog emot mig på ett underbart sätt. Jag fick träffa barnmorskan Marlene på en specialistmottagning och hon satt och lyssnade på mig och Mark i 1 1/2 timme då jag mest bara grät och hade panik.

 

Då fick jag det lugnande beskedet; jag skulle få bli igångsatt, nio dagar innan beräknat datum. Jag hade ju redan varit in en gång med förvärkar så de visste redan att jag var 'mogen' nog att föda. Det här hjälpte mig så otroligt, nu kunde jag planera och känna mig lugnare! Min älskade, underbara mamma bokade tåg direkt och skulle komma ner och ta hand om Harry, så där föll en sten från mina axlar. Jag skulle hinna få plats på förlossningen (kan vara svårt i stockholm) och jag skulle få en epiduralspruta insatt INNAN värkarna började. En eller flera stenar till föll från mina axlar. Jag skulle känna mig trygg att det fanns personal på plats att ta hand om mig när de värsta värkarna började. Ja, jag kan inte tacka min barnmorska nog, och Huddinge sjukhus som alltid tagit så bra hand om oss. Allt kändes mycket bättre, även om jag fortfarande var nervös såklart. Och jag kan inte tacka min mamma nog heller, hon är en ängel. Vad skulle jag göra utan henne?

 

Jag hade verkligen försökt allt innan. Jag hade läst böcker om förlossningsrädsla och hur man handskas med värkarna (dessa 'hjälpande' böcker gjorde dock tvärtom; fick mig panikslagen!!!!), hade tänkt positivt, hade gått igenom allt i huvet tusentals gånger och försökte lugna mig själv, men inget hjälpte, så det här var det bästa som kunde ha hänt.

 

Här är Huddinge sjukhus.

 

 

Så vi njöt av några lite lugnare dagar innan förlossningen och berättade bara för de närmaste precis vilken dag bebisen skulle komma. 

 

Till slut kom dagen innan förlossningen.... då var jag så här stor! Vecka 38 +3 dagar just då. Kändes som jag var på väg att spricka och bebisen ramla ut vilken sekund som helst.