Så kom dagen då vår bebis äntligen skulle förlösas. Mamma kom ner kvällen innan, vår ängel! Sedan ringde vi Huddinge förlossning kl 8 och fick veta att vi skulle få komma in kl 14. Mamma tog Harry till dagis och vi la oss och sov en stund. Kände mig så fruktansvärt trött och såklart nervös.

 

Vägen in till förlossningen var mycket lugnare den här gången än sist när jag översköljdes med värkar ståendes på knäna mot bakluckan, utan bälte och allt. Mark for och parkerade och jag väntade utanför med den stora BB-väskan. Vi fick träffa en trevlig barnmorska som sa att vi skulle få ha Marlene med oss - kvinnan som hjälp mig på stödsamtalet! Hon som var helt underbar och som vi lärt känna. Vi fick förlossningsrum nr 6 och jag bytte om till snygga sjukhuskläder och sedan var det bara att vänta i flera timmar. Men under tiden lyssnade vi på radio, pratade, läste tidningar, åt lunch och mådde faktiskt ganska bra. Jag kände mig lugnare och tryggare ju längre tiden gick. Narkossköterskan kom och satte in min epidural-spruta (inte skönt) och dropp och de gav mig lavemang och tog hål på vattnet. Jag var redan nästan halvvägs öppen och hade tydligen lite värkar utan att ens ha blivit igångsatt! 

 

När klockan blev kväll och mörkret lagt sig började vi fundera på hur länge det skulle ta? Skulle bebisen födas nästa dag, på Tisdagen kanske? Barnmorskan skulle gå hem kl 21.30 och innan hon gick satt hon i mer värkförstärkande dropp och jag fick sitta på en sån där gym-boll. Det kom två nya barnmorskor som skulle ta hand om oss och de var så trevliga så vi satt och pratade glatt med dem..... men DÅ!! Då kom värkarna! Helt plötsligt. Efter någon kvart fick jag be om epiduralen och barnmorskan undersökte mig snabbt. Oj, 7 cm öppen och värkarna kom i ilfart.

 

Jag hann inte andas. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Profylaxandningen fungerade inte, jag hyperventilerade. Alla knep och tips jag läst om för att hålla mig lugn - ingenting fungerade plötsligt. Så började barnmorskan ta på sig plasthandskar och frågade plötsligt om jag ville krysta! JA!!! Jag krystade och krystade och hörde hur de pratade med Mark om hur mycket hår bebisen hade. Så helt plötsligt - kom bebisen ut! Så snabbt, det tog 50 minuter från då värkarna började göra ont tills han var ute. Vår skatt, vår andra son. Vår Eddy. 

 

Jag bara grät och skrek 'bebisen' hela tiden, jag var så lycklig, så lättat och enormt glad. Jag har nog aldrig känt mig så upprymd förut i hela mitt liv. Det är klart jag var det med Harry också, men då var jag så slut och så yr att jag var som i en dimma, nu var jag med på ett helt annat sätt.

 

Eddy Bruce Onken föddes den 18 Februari kl 22.25. Jag tackar Gud att det gick så fort. Visst, det gjorde vidrigt ont och jag hann inte ens få den där epiduralen som jag drömt om, och jag höll tydligen på att bita av Marks bröstvårta, men det gick så bra. Huddinge sjukhus är helt fantastiskt och jag är evigt tacksam för att jag fick föda på detta sätt.

 

Vilken dag, vilken lycka. Och min älskade Eddy är så vacker. ♥ Vi stannade inte ens ett dygn på BB innan vi ville hem och visa upp honom för nyblivna storebror Harry och mormor Ann-Marie som hade dukat så fint med fika och princess stubbe.

 

Mormor och Harry går på dagis....

 

 

Tänkte berätta lite om vad som hände innan förlossningen. Så.... jag hade ju svårt med att ens tänka mig att föda ut mitt barn. Jag vet inte vad det var, men jag blev så rädd. Det tog över hela min vardag. Jag tror inte det hjälpte att jag fick gallsten (vilket jag inte visste då som tur var) och mådde illa hela tiden. Jag kunde inte äta nästan någonting och var så orolig över ifall förlossningen skulle gå för fort, om det skulle börja för tidigt och ingen skulle kunna ta hand om Harry (även fast vi har kompisar i stan) osv. Jag var också otroligt rädd för smärtan, som faktiskt är det värsta jag varit med om. Det där med att man glömmer hur ont det gör är inte sant. Min barnmorska på MVC skickade en remiss till Huddinge sjukhus som tog emot mig på ett underbart sätt. Jag fick träffa barnmorskan Marlene på en specialistmottagning och hon satt och lyssnade på mig och Mark i 1 1/2 timme då jag mest bara grät och hade panik.

 

Då fick jag det lugnande beskedet; jag skulle få bli igångsatt, nio dagar innan beräknat datum. Jag hade ju redan varit in en gång med förvärkar så de visste redan att jag var 'mogen' nog att föda. Det här hjälpte mig så otroligt, nu kunde jag planera och känna mig lugnare! Min älskade, underbara mamma bokade tåg direkt och skulle komma ner och ta hand om Harry, så där föll en sten från mina axlar. Jag skulle hinna få plats på förlossningen (kan vara svårt i stockholm) och jag skulle få en epiduralspruta insatt INNAN värkarna började. En eller flera stenar till föll från mina axlar. Jag skulle känna mig trygg att det fanns personal på plats att ta hand om mig när de värsta värkarna började. Ja, jag kan inte tacka min barnmorska nog, och Huddinge sjukhus som alltid tagit så bra hand om oss. Allt kändes mycket bättre, även om jag fortfarande var nervös såklart. Och jag kan inte tacka min mamma nog heller, hon är en ängel. Vad skulle jag göra utan henne?

 

Jag hade verkligen försökt allt innan. Jag hade läst böcker om förlossningsrädsla och hur man handskas med värkarna (dessa 'hjälpande' böcker gjorde dock tvärtom; fick mig panikslagen!!!!), hade tänkt positivt, hade gått igenom allt i huvet tusentals gånger och försökte lugna mig själv, men inget hjälpte, så det här var det bästa som kunde ha hänt.

 

Här är Huddinge sjukhus.

 

 

Så vi njöt av några lite lugnare dagar innan förlossningen och berättade bara för de närmaste precis vilken dag bebisen skulle komma. 

 

Till slut kom dagen innan förlossningen.... då var jag så här stor! Vecka 38 +3 dagar just då. Kändes som jag var på väg att spricka och bebisen ramla ut vilken sekund som helst.

 

 

Var min älskade mamma här och pysslade om oss alla, vi träffade kompisar och sålde vår gamla skoda och köpte en 'ny' Ford av grannen! :)

 

Här är magen och vaggan som mamma gjort i ordning. Filten har min kära mormor gjort! Sååå fin!

 

 

.

Januari och Februari;

 

Börjar med gravid-magen som bara blev större.... och större..... och större! Fy sjutton vad jobbigt det var den här gången. Jag led faktiskt av att jag inte kunde göra någonting. Låg mest på soffan och Mark fick göra allt. Jag hade ont överallt och mådde så illa. Foglossning, panik inför förlossningen och tryck neråt. Kunde knappt ta mig upp för trappan hem och ville helst inte ens gå ut (inte likt mig)!! Men allt var ju inte negativt eftersom jag längtade så mycket efter att få träffa bebisen. Jag VISSTE ju att det var värt att möda och all smärta till slut. ♥

 

 

 

Min älskling och jag är hemma idag. Dagis är stängt för 'planering' (som det är ganska ofta....?) men Harry är ändå sjuk. 39 grader feber som inte går bort med alvedon och han snorar och hostar lite. Vi sitter instängda känns det som, men lika bra att stanna inne. Vi har lekt, läst böcker och Harrys absoluta favoritlek verkar vara att ta på sig skor, sedan ta av dem, sedan på igen men ofta på fel fot. Vi har ritat, lekt med playdough (ingen hit), lekt med lego och bussar. Lite trist att han inte vill ligga och gosa på soffan bara, för det hade jag gärna gjort. ;)

 

Här är en annan favvo-lek. Gå runt i circlar i lägenheten med en stor Coop-kasse på armen! 

 

Vilken vecka det blev!! Först fick jag migrän i Onsdags. Sedan natten mot Torsdagen tog jag en migrän-tablett och somnade om. Vaknade vid 2.15 och gick på toaletten. Sedan kom det en obehaglig känsla som snabbt spred sig i magen (som just nu sitter i bröstkorgen ovanför bebisen) och runt till ryggen. Det blev bara värre och värre och till slut hade jag så himla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Jag kunde knappt andas, bara ligga på höger sida och Mark fick öppna fönstret för jag höll på att tuppa av. Efter ca 40 minuter var han för orolig (jag kunde knappt prata) och ringde sjukvårdsupplysningen. Efter att de pratat med mig (knappt kontaktbar) skickade de ut två killar i en ambulans!!!! Hjälp! 

 

Plötsligt stegar det in två män i de där grön-gula SOS-alarm kläderna i vårt sovrum och tände alla lampor. Där låg jag och flämtade och hade dock äntligen börjat andas ganska normalt igen. De tog en massa prover, EKG, syretest, feber osv, osv, jag minns faktiskt bara hälften. De undrade om jag ville åka med till sjukhuset men blotta tanken på att åka med i en ambulans utan Mark och Harry var skrämmande så jag fick istället en tid på morgonen på specialistmödravården. Till slut hade männen gjort sitt jobb, tyckte att jag slutat hyperventilera och åkte iväg i sin ambulans vid 4.30 på morgonen. Och Harry, min lilla ängel, han sov under precis hela händelsen, han som sover så dåligt annars!!

 

Hann somna om en liten stund innan Harry vaknade och fick gå på dagis tidigt, Mark tog ledigt och följde med mig på sjukhuset. Så startade vår bil såklart inte i den -14 gradiga kylan!!!! Ahhhhh. Fick låna Åsas bil, tack och lov att min kära vän Åsa bor här i samma trappuppgång. Hon är min räddande ängel.

 

På sjukhuset konstaterades mer eller mindre att det var magkattar-anfall. Tydligen vanligt under graviditet och eftersom bebisen trycker uppåt och man försöker andas och magen är alldeles ihopklämd under bröstkorgen så kan det göra så där fruktansvärt ont. De kollade bebisens hjärtljud och allt verkade bra.

 

Så vi for och köpte nytt bilbatteri, hem och sov och fikade och hämtade Harry på dagis. Och så önskar man ju att det ska räcka med en magkatarr men inte då. Hela Torsdagen blev migränen bara värre och värre och nu inatt har jag haft så fruktansvärt ont. Kan knappt sova, mår så dåligt att våra vänner Karro och Daniel fick ta Harry till dagis idag, jag klarade inte av det själv. Vilken mamma man är, jag får så dåligt samvete mot Harry när jag är så där sjuk. Jag har sovit halva dagen och tagit mer migränmedicin och äntligen, äntligen har jag tagit mig ur mitt koma och duschat och plockat upp disken. 

 

Men jag får aldrig något gjort. Så mycket jag vill göra, en lång lista på saker, men ska bara må dåligt hela tiden. :( Nu hoppas jag på att migränen är på väg bort, tre dygn får räcka.....

 

Trevlig helg allihopa från 'The drama queen'!

 

 

Har varit hos barnmorskan och är nu i vecka 35. (Hjälp, var har tiden tagit vägen?!!) Jag har gått upp 9 kilo, bebisens hjärtljud låg på 138 slag i minuten och allt annat verkade bra. Bebisens huvud är helt fixerat långt nere i bäckenet så det gör ofta OOOONT när den lilla rör på sig. Igår bestämde jag mig för att nu måste vi börja förbereda lite innan han eller hon kommer, vi har inte gjort något!! Borde köpa ny syskonvagn, göra plats för lite bebiskläder och hämta de som finns nere i källaren. Packa BB-väska osv. Men alltid en massa annat som ska göras eller så är jag bara för trött helt enkelt. Så annorlunda att vara gravid denna gång, eftersom det tar så mycket energi att se efter Harry så orkar jag inte så mycket mer.

 

Idag måste dock städas och laga mat eftersom våra kompisar Karro, Daniel och Neo kommer på middag.... kommer vara helt slut när allt är klart. Det räcker med att damsuga så är jag helt slut i ryggen och får sammandragningar eller nåt.

 

Här är en lite fånig bild på mig, tagen igår på min mage. Kanske syns att jag är allmänt uppsvälld....

 

Vilken vecka säger jag bara. Det har hänt mycket och varit väldigt jobbigt, inte bara med all dena ångest jag fått över förlossningen. Tänker inte skriva mer än så, men är nog glad när den är över.....

 

Har i alla fall haft lite trevligt med vänner, Kicki och Maria var här på middag och ikväll ska jag ut och äta och sedan på bio med Åsa N och Åsa S. :) Två riktigt bra British Airways-vänner som jag verkligen tycker om att vara tillsammans med. Dessutom ska ju jag och Åsa S få barn typ inom samma vecka om allt går som det ska! 

 

Jag var till barnmorskan igår och hon lyssnade på mig medan jag mer eller mindre hade ett sammanbrott där men jag är bestämd att jag ska motarbeta detta nu och ta tag i min rädsla. Jag har förstått att det är ganska vanligt dessutom så det känns inte som det är något man måste dölja. Jag ska prata, tänka och läsa min nya bok som ligger på posten och väntar.

 

Tyvärr orkar jag inte stå så mycket. Bakade nyss kakor och var nere i tvättstugan, och bara därför har jag blivit trött och öm i ryggen. Suck!!

 

Här är lite bilder, från Harrys kalas i Lördags (imorgon ska vi ha ett till kalas) och av min mage igår....

 

Här är min älskling som försöker blåsa ut ljusen! 'Harry böötday' säger han (menas såklart birthday). ♥

 

Okej, så jag har beställt boken 'Föda utan rädsla' som ska vara bra och se om jag får bort denna skräck.... tack också för lugnande kommentarer Mattis och Elisabeth! Detta tar dock över min vardag just nu, denna skräck som bara inte försvinner. Usch.... kan inte tänka på så mycket annat.

 

Helgen som var, var dock rätt bra. Lördagen firades med kalas för Harry, fick också träffa Åsas nya kille Martin :) och sedan var jag på en underbar tjej-middag hos Hanna med mamma-gruppen. Dessa tjejer jag fått turen att träffa är underbara. Vi satt och pratade till efter midnatt och egentligen ville vi inte ens åka hem då men var tvugna. 

 

I Söndags höll vi på att förbereda ännu ett kalas för Harry när jag började må riktigt dåligt! Såklart hade jag blivit smittad av stackars Mattis som var här och hade magsjuka Torsdags.... Jag fick magkramer, spykänslor och kände mig så dålig att vi fick ställa in kalaset och frysa in tårtor och cupcakes. Snyft. Ska försöka göra om det på Lördag och se hur det går då.

 

Nu är jag dock piggare och orkade t.o.m åka på babysång med Harry på kyrkan igår, oj vad kul vi hade det!

 

Hoppas bara jag får denna bok snaaaaaaaart!!

 

Tack till er som gett mig råd och som försökt lugnat mig lite angående min förlossningsskräck. Och Maria, jag har ringt MVC nu och ska försöka boka in en tid med en sån där barnmorska som man kan få prata med angående sin rädsla...

 

Tyvärr blir rädslan bara värre med varje dag som går. Speciellt de stunder då jag mår dåligt och mår illa, som idag (magsjuka....igen). Jag är rädd för allt, för smärtan mest av allt, men också för att jag inte ska hinna in i tid. Fy sjutton, vad man ger sig in på som människa. Jag önskar jag kunde få göra kejsarsnitt. Men å andra sidan känns ju det som ett misslyckande också, alla andra klarar ju av det. 

 

Nej nu ska jag lägga mig och sova och försöka lugna ner mig lite.

 

 

Jag är i vecka 33 och börjar bli riktigt 'ofärdig'. Trött, tung, svårt att andas, svälld och värk lite överallt. Dessutom har jag det där 'RLS' = restless leg syndrome, då man blir alldeles rastlös i benen på kvällar och nätter och kan inte sitta still, sväller upp och får värk i ben och vader. Spelar ingen roll hur jag sitter, ligger eller sover. Usch. Var det så här jobbigt att vara gravid sist? Visst, jag försöker njuta också men jag är så trött och kan knappt ta mig till och från dagis och upp för trappor pga foglossning och sammandragningar.

 

Jag har utvecklat en skräck inför förlossningen också. Denna gång vet jag hur skrämmande ont det gör och jag är jätterädd varje gång jag har ont eller mår illa - då tror jag att det är på gång och blir livrädd!! Varför? Alla andra klarar ju av det, jag vill inte känna så här. Men sist visste jag inte vilken panik som väntade, mina värkar kom så snabbt och så hårt att jag inte visste var jag skulle ta vägen och nu är jag rädd att bebisen kanske ska komma för snabbt och att Mark t.e.x inte hinner hem från jobbet? Jag minns bara paniken jag hade innan jag fick min epidural och nu är jag rädd att jag inte ens ska hinna få det och att det ska gå för fort. Men jag vet att man inte ska oroa sig i förväg, man har ingen aning om vad som väntas.... på gott och ont.

 

Men så pratade jag med min älskade mormor på telefonen alldeles nyss. Hon fyllde 85 år igår och jag ringde för att gratulera henne. Men hon kunde knappt höra mig, hon hör så dåligt nu. Men klar i huvet det är hon, hon sa att hon skämdes att hon inte kan höra mig (vilket hon inte borde göra!!) och när jag berättade om min skräck inför förlossningen sa hon lugnt att jag skulle be till Gud och lita på att han ska hjälpa mig. Hon sa också med sin mjuka röst att 'jag ska be för dig Anna-Cecilia, att Gud tar hand om dig'. Plötsligt fick hennes ord och hennes röst mig att le och känna mig så lugn. Hon har rätt, jag ska lita på hennes böner. Vi la på och mina tårar kom. Min älskade mormor. Hon har själv gått igenom 11 förlossningar och klarat varenda en. Hon har fött hemma, på sjukhus och nästan i en taxi! 

 

Här är min mage, vecka 33;

Harrys födelsedag var lyckad. Han hade roligt på dagis och sedan fick han presenter, leka med sitt nya ihopfällbara tåg (taiiiin som han säger) OCH äta pommes frites och dricka milkshake så mycket han bara ville på Mc Dondalds, så han åt TVÅ porttioner 'tips' som han kallar stripsen. Som avslutning fick han glasstårta här hemma. ♥

 

Dagen efter kom inga mindre än moster Mattis och 'unkie' Tobbe på besök. Harry fick en jättefin snickarbänk av dem och en radiostyrd supercool bil av morfar! :)